I pressreleasen till Ingentings nya skiva ”Tomhet, idel tomhet” tar man i från fotknölarna: ”Skapelsen, villkoren, Gud, döden, den ensamma människan – allt uppmärksammas, fixeras och ställs under observation. Men det är en annan tomhet än Predikarens som åsyftas här. Tomheten har en annan innebörd om paradoxen tillåts. Den är det utrymme som [ingenting] skapar åt sig och sina lyssnare, en vilopunkt i en samtid som mer än någonsin lider av Horror vacui – skräcken för tomrummet, där varje skrymsle och vrå fylls med bud, påbud och svar.”

Inget man leker bort alltså.

Men Christopher Sander menar alltså att det handlar om att de älskar musik. Mer komplicerat är det inte.

– Vi använder ett språk vi gillar och gör musik som får oss att vicka på höfterna. Det handlar om att hitta ord som känns, säger han och förklarar att allt är en illusion som man får fylla på med känsla.

– Som ett trolleritrick, säger han och skrattar lite nöjt.

– Vi lägger mycket vikt vid texterna, och att få nåt slags helhet. För mig som låtskrivare kommer det där storslagna och litterära alltid i andra hand, jag försöker skaka av mig det när jag skriver. Känslan kommer först, att hitta botten i känslan. Det är lite trixigt arbete.

Pretentioner är ett ord man vill ta till.

– För mig handlar det om att ha höga ambitioner och stora anspråk och nåt slags förutbestämd idé om vad man vill åstadkomma. När man säger att nån är pretentiös handlar det kanske mer om när man misslyckats med det.

”Tomhet, idel tomhet” har fått fina recensioner i svenska tidningar (fyra friska stjärnor i På Gång) och mer än en gång har Kent nämnts.

– Det är en förolämpning åt båda håll. Eller en komplimang åt båda håll. Och de borde känna likadant. Jag tycker att det är märkligt att ge ett sånt epitet åt oss. Vi är svenska popband som sjunger på svenska och har nått viss framgång.

Christopher Sander berättar om att en tidning i Norge i en artikel förklarat valet att skriva om Ingentings skiva snarare än Kents senaste skiva ”Röd”.

Och han låter inte helt missnöjd.

– Vi skulle faktiskt ha varit förband till Kent, men de vågade inte. Vi skulle stjäla all uppmärksamhet, säger han med ett skratt.

Att skivan fått fina recensioner betyder framför allt att det är lättare att få spelningar. Ingenting gillar att vara ute och spela, det är liksom det som är hela meningen, förstår man.

– Vi är inga dystergökar. När man går och ser oss live märker man att vi är ett optimistiskt band. Vi vill ge en massa energi.

Den energin får man alltså på Spegeln i Gävle i morgon.

Lisa Pehrsdotter
lisa.pehrsdotter@arbetarbladet.se