De människor som hölls inspärrade där och i liknande förläggningar runt om i landet var inte dömda, eller ens anklagade, för några brott. Utan det var enbart av politiska skäl, och av omtanke om rikets säkerhet, som de berövades sin frihet, isolerades från omvärlden och bevakades dygnet runt.

Men ändå – jämfört med de koncentrationsläger som vid samma tid avslöjades i Tyskland, och senare i Sovjet (och för all del även den amerikanska skamfläcken Guantánamo i våra dagar) var Axmar rena vilohemmet. Här förekom ingen tortyr, fångarna fick äta sig mätta, de tvingades inte till hårt arbete och de försågs till och med med fickpengar. Dans och annan underhållning förekom och lägerledningen gjorde vad den kunde för att de intagna skulle få läsa böcker på sitt modersmål. Men det var inte tillåtet för lägerfångarna att ta kontakt med omvärlden och de som bröt mot förbudet att skriva brev straffades med indragen veckopeng.

Under andra världskriget fanns det tolv koncentrationsläger i Sverige. Från början var det kommunister och andra nazistmotståndare som ansågs för farliga att gå lösa, och då handlade det även om svenska medborgare. Men mot slutet av kriget, när Hitlers välde började knaka i fogarna, släppte man ut dessa för att ge plats åt tyska diplomater och andra utlänningar som misstänktes hysa nazistsympatier.

Efter Tredje rikets sammanbrott våren 1945 internerades personalen från tyska legationerna i Stockholm och Malmö i ett läger i Sunnerstaholm, utanför Bollnäs.
Men de här människorna, det rörde sig kanske om 25 personer, var allmänt krångliga. De vägrade låta sig visiteras och klä sig i arbetsdräkt och krävde att få röra sig fritt och ha tillgång till telefon.

Efter en del funderande bestämde utrikesdepartementet sig för att flytta tyskarna till en annan förläggning. Valet föll på slottet i Axmar, trots att där redan satt 86 estniska flyktingar, mest kvinnor och barn, som nu i all hast måste evakueras.

Tyskarna anlände i slutet av maj 1945. Nu gick de med på att deras bagage söktes igenom och på frågan om de ville arbeta svarade de enhälligt ja. Så efter bara några dagar var de i full fart med att hugga ved, påta i trädgården, räfsa löv och kratta grusgångarna.

Axmar slott var egentligen inte något slott utan en bruksherrgård från 1865. Det betraktades som ett fuskbygge redan från början och var nu rätt illa medfaret av tidens tand. Under hösten 1944 hade ägaren, skogsbolaget Bergvik & Ala, gjort en del upprustningar, bland annat hade man dragit in vatten och sett över de elektriska ledningarna så att åtminstone brandchefen blev nöjd.

När förläggningen varit igång några veckor kom kommunens hälsovårdsnämnd på en inspektionsrunda. Det mesta såg hyfsat ut men slottets torrklosetter, med överfulla latrinkärl och bottenfrusna urinhinkar, dömdes ut som ”synnerligen snuskiga” och ”under all kritik”.

Under det år Axmar användes som koncentrationsläger – från januari 1945 till december samma år – hade man tre eller fyra förläggningschefer. Bland annat en kvinna, vilket var mycket ovanligt på en anstalt där det satt män internerade. Hon hette Stephanie von Platen-Bohman men blev bara kvar i en månad.

Trettiosexårige polismannen Sigurd Palm tillträdde som förläggningsdirektör i oktober. Han hade tidigare arbetat som hyttuppassare på Amerikabåtarna och hans främsta merit i det här sammanhanget var nog att han talade fyra språk.

Lägret i Axmar gav också arbete åt folk från trakten. På lönelistorna, som finns bevarade i Riksarkivet i Stockholm, hittar jag en husmor, en kokerska, tre köksbiträden, fyra vaktkonstaplar och en gårdskarl.

De som satt fångna på Axmar under våren och sommaren 1945 betraktades allmänt som ”det nazistiska Tysklands främsta företrädare i Sverige”.
Och på nätet kan man läsa att dessa människor haft en uppburen ställning under nazismens glansdagar och varit högaktade gäster på banketter och andra tillställningar.

Men det är en sanning med modifikationer. Redan i augusti 1945 konstaterade Arbetarbladet att nästan alla tyska toppdiplomater och gestapoagenter som placerats i Sverige levde i full frihet och att det huvudsakligen var tyska legationens ”frimärksklistrare och stenografer” som satt frihetsberövade.

Den bilden bekräftas av handlingarna i Riksarkivet. Av de 24 tyskar som kom till Axmar den 28 maj 1945 finns två legationsråd, Ulrich von Gienant och Heinz Gossmann. I övrigt bestod gruppen av tre kontorsflickor, några militärer, ett par journalister, en vicepastor, en murarlärling samt ytterligare några personer som knappast kan betraktas som nationalsocialistiska toppfigurer.

När tyskarna i slutet av sommaren skickades tillbaka till det som återstod av deras hemland fylldes lägret i Axmar med andra utlänningar. Unga män, de flesta födda på 1920-talet, som stridit på Hitlers sida men som i krigets slutskede deserterat och på olika sätt tagit sig till Sverige. Det var ryssar och finnar, polacker och ungrare, österrikare och estländare. Har jag räknat rätt så inhystes människor från elva olika länder på det dystra slottet. Plus några som stod registrerade som statslösa.

Den äldste av dem, 35-årige polacken Ludwik Kozlowski, hade suttit några år i Auschwitz och en av hans landsmän i Axmar hade tvingats arbeta som eldare i krematoriet på koncentrationslägret Sachsenhausen norr om Berlin.

En annan av internerna avslöjades som sovjetisk spion sedan han gått omkring i slottet under några dagar och ställt underliga frågor till sina medfångar. Han var ryss och hette Andrej Vasilijevitj Gavrusjov men kallade sig nu för Antti Rinne och påstod att han kom från Finland.

Lägerchefen Sigurd Palm skrev en rapport om saken till Statens Utlänningskommission där han konstaterade att Gavrusjovs agerande ”väckt pinsam uppmärksamhet för att ej säga rädsla och synes vara av sådan art att åtgärder böra vidtagas”.

Men den falske finnen verkar inte ha straffats på något sätt. Den sista anteckningen om honom visar att han skrevs ut från Axmar den 6 december 1945 och sändes till Gävle för att söka jobb på arbetsförmedlingen.

Det var samma dag som Gästriklands enda koncentrationsläger lades ner och detta rätt okända kapitel i Axmars månghundraåriga historia avslutades. Under de kommande åren användes den gamla dragiga herrgården till andra ändamål innan den sprängdes i luften av Bergvik & Ala sommaren 1970.

Ulf Ivar Nilsson