En sommar i början av 1900-talet reste ett tivoli runt i Gästrikland. Bland de attraktioner som visades upp fanns gotlänningen Gustaf Edman som påstods vara Sveriges – ja, kanske världens – längsta människa. Enligt reklamen mätte han inte mindre än 2,47 meter i strumplästen och hans händer var så stora att man ledigt kunde släppa en tvåkrona genom hans vigselring.

En sådan jätte hade aldrig tidigare skådats och överallt där Edman visades upp stod folk och gapade i pur förvåning. Utom i Årsunda. Där tyckte allmogen inte att den gotländske giganten var så särskilt märkvärdig. De hade ju alla sett Nygårdsdrängen i Lingbo och frågan var om han inte var ännu längre.

Jodå, när de båda bjässarna ställde sig med ryggarna mot varandra visade det sig att Petrus Nordin från Årsunda var ungefär två tum längre än Sveriges – ja, kanske världens – längste man. Och Edmans ring, den som var större än en tvåkrona, fick han inte ens på fingret.

Petrus Nordin har gått till den lokala historien som Årsundajätten men han var både född och uppvuxen i grannsocknen Österfärnebo. Han kom till världen den 13 april 1882. Och några timmar senare föddes hans två bröder, Paul och Johannes.

Att ha tre pojkar i huset frestade på ekonomin hos den redan fattige skräddaren Olof Nordin och hans hustru Maria Jäderström. Och ett protokoll från 1884 visar att kommunalstämman beviljade familjen ett bidrag på tio kronor i månaden för uppfostran av deras ”trenne minderåriga trillingbarn”.

Två år senare ackorderade fattigvårdsstyrelsen ut Petrus och hans bröder till bönder i trakten för 90 eller 100 kronor per pojke och år. Det var tydligen mycket pengar för Österfärnebo kommun för när pojkarnas mor några år senare ärvde en liten slant efter sina föräldrar ville man ha gottgörelse för de pengar man lagt ut.

Som barn var Petrus inte så uppseendeväckande stor, utan det var när han gick och läste för prästen han började skjuta i höjden ordentligt. Hans jämnåriga bröder växte i vanlig takt och båda blev vad man kallar normalt långa.

Petrus händer och fötter var oproportionellt stora och det sägs att han kunde lyfta tallriken från matbordet genom att greppa rakt över den. Samtidigt var han ganska fumlig i fingrarna och hade svårt att plocka upp mynt och andra småsaker.

Han var trög i rörelserna och det har påståtts att han kanske också var lite trög i skallen. Men hans skolbetyg från fjärde klass – som kan beskådas på stadsarkivet i Sandviken – visar att han inte var dummare än sina bröder eller de andra barnen. Och som vuxen var Årsundajätten en skicklig kortspelare.

Det berättas att kortlapparna såg löjligt små ut i hans väldiga nävar och att han alltid slutade spela när han själv gått med vinst. En lätt osportslig egenhet som ingen vågade anmärka på.

Trillingjätten – som han kallades i hemtrakten – fick tidigt börja arbeta som bonddräng på en gård i Sixbo i Österfärnebo. Därefter flyttade han till Årsunda där han fick plats hos Lars Eriksson, Nygårdsbonden i byn Lingbo.

Petrus visade sig vara oerhört stark och även om han var stor i maten så var han säkert till stor glädje för sina arbetsgivare. Han lyfte tunga bördor som ingen annan och han hade inga problem att få loss hästkärror som kört fast på leriga åkrar.

Mötet med Gustaf Edman gjorde att Petrus Nordin bestämde sig för att försöka slå mynt av sin osedvanliga längd. Precis som Edman skaffade han sig en svart rock och en hög cylinderhatt som gjorde att han såg ännu längre ut. Den lufsige drängen Petrus från Årsunda hade plötsligt förvandlats till den elegante Jätten Pedro som reste runt och visade upp sig på tivolin och marknader.

Konkurrenten Gustaf Edman fortsatte att påstå att han var 2,47 lång medan den två tum längre Årsundajätten nöjde sig med att säga att han var 2,30. I själva verket mätte Petrus 2,18 meter och Edman 2,14.

Men tydligen var Nordin inte lika framåt som den jämngamle Edman och han blev aldrig lika känd som honom. Inte ens sedan Edman dött i tyfus 1912, bara trettio år gammal, blev det någon riktig fart på Nordins karriär. Men det sägs att han ett tag var engagerad vid någon cirkus och i det sammanhanget till och med besökte Sankt Petersburg.

1914 slutade Petrus Nordin att turnera. Istället sökte han arbete på järnverket i Sandviken. Ingenjör Essenius hade användning för kraftiga karlar som påhängare vid den stora ånghammaren och blev förtjust när han fick se den reslige mannen. Men Petrus visade sig vara för långsam i rörelserna så redan efter ett par skift omplacerades han till bandverket där man behövde en stor och tung bjässe som hängde på bromsen när man skulle nysta upp de ohanterliga banden. Där passade han perfekt.

Men helt släppte Årsundajätten inte artistlivet. Ett par veckor varje sommar gick han omkring och var lång på Skansen i Stockholm. För att sedan återvända till haspelbromsen i bandverket.

Sitt sista framträdande gjorde han på Barnens dag i Gävle 1920. Samma år blev han sjuk och slutade på järnverket, hans fötter och ben var för klena för hans kroppshydda och orkade inte längre bära honom. Samtidigt började också hans syn försvagas.

Ännu inte fyllda 40 placerades Petrus nu på ålderdomshemmet i Årsunda. Där blev han sittande i en specialtillverkad rullstol tills han dog i lunginflammation i februari 1927, bara 44 år gammal.

Petrus väldiga kropp fick naturligtvis inte rum i en vanlig kista så man fick beställa en extra lång hos en av socknens snickare. Dödgrävaren hade dock inte tänkt på att det var en gigant som skulle i jorden. Med följd att kistan måste sänkas ner diagonalt för att få plats i graven.

Ulf Ivar Nilsson