Dirigent Gérard Korsten och pianist Francisca Skoogh är ett fantastiskt team i framförandet av Strauss Burlesque. Hans attackkänsla och hennes träffsäkra anslag bildar ett gemensamt artilleri av oslagbar framåtrörelse och det drar som ett stormangrepp genom hela Gevaliasalen. Det är ett disciplinerat samarbete där det djärva tonspråkets konturer verkligen får komma fram på ett sakligt och osentimentalt vis – i sann expressionistisk anda.

Ovanpå allt bärs Strauss raffinerade harmonier fram. Dessutom skapar den lekfulla dialogen mellan piano och andra solister i orkestern små delikata detaljer – mitt i all den kompromisslösa pondus som resultatet blir av att ha två orkestrar på scen samtidigt.

Mahlers symfoni nr 9 är ett riktigt maraton i olika teman och uppfinningsrika variationer av traditionella ackordsekvenser. Det är en linjär musikalisk resa som på något vis samtidigt ändå går i cykler. Även här är framåtrörelsen och det starka uttrycket mäktigt, och förstärks av att det är så många musiker på plats.

De båda orkestrarna är väl samspelta och tätheten i den sista satsens tjocka stråkmattor går inte att ta miste på. Det är hög koncentration och kvalité. Man tar sig med skärpa igenom alla de motpoler och motsatsförhållanden som ställs emot varandra. Både genom dissonans och stabil tonalitet, och plötsliga skillnader i både dynamik och melodiska figurer – vilket präglar hela den långa färden genom Mahlers nionde symfoni.

Sista satsen är ett enda långt och tillbakahållet utebbande, och de unisona stråkarna från Gävle Symfoniorkester och Dalasinfoniettan gör här ett enastående jobb i både samstämmighet och uthållighet. Mycket vackert, mycket tekniskt och mycket gediget.

Emelie Lundin