Lukas Moodysson är Pippi Långstump i rakt nedstigande led. Han vill aldrig bliva stur!

Hans nya film ”Vi är bäst” är en manifestation av rätten att få vara sig själv, ha vilka kläder man vill, och fnittra ihop i en hög och spruta för mycket ketchup på maten, om man vill.

Det är sublimt. Man kan inte nog understryka hur fantastiskt, nästan oroväckande bra, Lukas Moodysson lyckas skildra känslan. Av att leva i det tidiga 80-talet. Av att vara 13 och prenumerera på KP (Kamratposten). Av att vara en för mycket när man leker tre. Av att vara urstark i sig själv innerst inne.

Filmen handlar om kompisarna Klara och Bobo i sjuan. De kan inte spela men startar ett band på fritidsgården. Bara för att. Bara för att de tycker de har rätt till att föra oväsen i replokalen lika mycket som långhåriga killar. Tredje bandmedlemmen blir Hedvig i åttan, som är kristen och alltid sitter ensam i skolmatsalen men kan spela klassisk gitarr vilket behövs ” men det är ju lite solidariskt också, vi tar hand om den som är svagare”, säger Klara storslaget.

Platsen är Stockholms innerstad (förorten en avlägsen trakt). Klaras och Bobos föräldrar verkar vara de sista övervintrade från kollektivet i Moodyssons 70-talskomedi ”Tillsammans”.

Punken är också död sägs det, fast inte enligt Klara, Bobo och Hedvig som bär sina spretiga frisyrer, plus palestinasjal, med stolthet. ”Fortsätt fortsätt å va rebell, fortsätt fortsätt och va dig själv” är filmens andliga motto lånat från Ebba Grön.

Förrädare lyssnar på Joy Division. Det är oacceptabelt, utom om förrädaren är bästa kompisens ganska söta storebror möjligen.

Filmen följer de tre tonåringarna, i skolan, hemma hos varandra, och på utflykt i jakten på själsfränder till ett bottenfryst Solna centrum som är som en vintersaga.

Men mycket till handling är det egentligen inte. Bara såå mycket fnissiga sammanbrott och åsikter som inte tar några omvägar och unga människor som vägrar ta normsamhällets skit. Wow.

80-talet var kanske inte så illa. Jämförelsevis. Fenomenala Liv LeMoyne, Mira Barkhammar och Mira Grosin i huvudrollerna gör dessutom att man får hopp för framtiden.

Regissören säger i en intervju att detaljer upptar hans intresse. Jag kan ha sett fel i hastigheten, men den sortens chokladask som Bobo hetsäter ur på julafton var väl inte uppfunnen 1982? Men, ni hör ju, det är inte mycket till invändningar som kan resas mot den här fallstudien i livskraft.

Bodil Juggas
bodil.juggas@arbetarbladet.se