Vare sig det handlar om recensionsböcker eller böcker för eget nöjes skull (gräns hårfin däremellan) så läser jag med pennan i handen. Men när jag läst ut Alma Kirlics självbiografiska debutroman ”En svensk kändis” så har jag inte använt pennan en enda gång. Det enda jag haft i handen är boken. Utan att tänka ”händer” eller ”bok”.

Det här skulle kunna bli en mycket kort recension för att allt jag vill säga är: Å vilken bra bok.

Men då är jag där igen. Ordet ”bok” stänger in berättelser, gör den till en konserverad produkt, inte en enorm upplevelse. Jag vill inte skriva: Hur gör Kirlic för att, utan skarvar, föra samman det mest smärtsamma med det mest… och nu hittar jag inte ordet… ”underhållande”? Vilket skitord.

Nej, så här: Det är ytterst sällan en berättelse är så smärtsam och så rolig helt på samma gång, gränsen finns inte, med lätt hand skrivs verkligheten till roman.

Alma kommer som tonåring från ett plötsligt uppblossande krig i dåvarande Jugoslavien. I romanen varvas upplevelserna av flykten och uppväxten både i Bosnien och i Sverige med den vuxna Almas inträde på teatern. Hon har fått arbete som sufflös i en splitterny produktion.

I alla delarna beskrivs det som kan kallas ”utanförskap”, men som mer är en skarp blick utifrån - samtidigt som hon, hela tiden, är tvungen att vara inuti det som händer. I Bosnien tvingas hon skiljas från sin pappa och scenerna (som överskrider ordet ”scen”) fastnar i kroppen – nästan som en egen erfarenhet. Därför hämtar jag ingen penna. Stryker inte under. Som om jag inte skulle vara mitt i det här, som om jag inte också skulle kunna vara eller är Alma.

Språket är exakt, nästan rått, samtidigt som det är… jag kan inte skriva: ”poetiskt”. Det är bilder som behövs målas i just de färgerna. Hela tiden nära det upplevda. Barnets blick, som övergår i den vuxna kvinnans men aldrig överges.

Jag skulle kunna invända att det emellanåt blir lite rörigt med den upphackade kronologin, och de ibland abrupt avslutade ”scenerna”… En känsla av ivrig uppräkning.

Och jag skulle kunna invända mot min egen invändning att: jo, men så ser ju livet ut. Ingen egentlig kronologi, ingen klimax.

Eftersom teatervärlden, dess rollskapande och patriarkala inramning (med tydliga hierarkier) upptar en stor del av berättelsen så kommer jag att tänka på ett manus jag skrev åt en teater och som, trots att det var ett beställningsjobb, inte antogs. Minns den manlige Ibsen-älskande dramaturgens ord när han refuserade: Handlar det om moderskap, eller ideal, eller om att bryta sig fri, eller vad handlar det om egentligen, det är så förvirrande? Jag ville svara att det ju handlar om allting, samtidigt, men kände mig för misslyckad och mån om att hitta ett passande svar, så jag tror inte jag sa någonting.

Kirlics debutroman avser inte att vara en bok om att vara invandrare (om integration/segregering) eller en bok om att vara kvinna i en mansdominerad (teater)värld, den tänker inte handla om utsattheten som flicka på en skolgård eller i en pojkes sovrum, tänker inte säga att den har något särskilt syfte.

Pjäsen som Alma ska vara sufflös för får aldrig någon riktig text (förutom den som Alma själv redigerar, utan att det erkänns av regissören) vilket omöjliggör hennes arbete. Vad är meningen med hennes medverkan? Vad är meningen med flykten? Historieskrivningen? Uppdelningen i religioner och raser? Vad är meningen med Karlstad, de svenska pojkvännerna och de hårt vitlöksdoftande järparna som mamman envisas med att packa ned i skolväskan?

Det skulle kunna mynna ut i ett mörker, men det mynnar inte ut. Det blir kvar. Oförklarligt, skitsorgligt, komiskt och så in i märgen levande. Titeln pekar på en scen där Alma möter Dr Alban i dörren till ett fik, på något besynnerligt vis blir det en öppning, en annan värld som snuddar vid hennes, inte ”allt är möjligt” utan ”det här finns också”.

Anna Jörgensdotter
026-15 93 00
redaktionen@arbetarbladet.se