Telefonen ringde hemma hos familjen i Årsunda. Det var vd:n för företaget där Lisas man, Jörgen, jobbade som platschef. Han berättade att Jörgen låg på Avesta sjukhus efter att ha segnat ned under en chefsträff i Norberg. Företaget skulle betala taxiresan om Lisa kom på en gång.

– Vi åkte i egen bil. Vår son körde oss dit så fort det gick. Vi trodde att Jörgen låg uppkopplad med slangar på intensiven men vid liv, hade inte en tanke på att han inte skulle leva.

På sjukhuset kom nästa chock.

– Läkaren tog in oss på ett rum och sa att det inte hade gått bra. Den stora kroppspulsådern hade brustit. Jörgen dog omedelbart, inte ens en hjärtstartare, som fanns på jobbet, kunde rädda honom.

Sedan svartnade allt. Lisa minns inget mer av den första tiden.

– Jag hamnade i ett chocktillstånd. På något radiostyrt sätt kunde jag ordna med det praktiska kring begravningen med stöd av min dotter, vår gemensamma son, Jörgens mamma och syskon.

Jörgen blev bara 48 år.

– Det var ödets ironi. Jag fick cancer 2010, vi trodde att jag skulle dö först. Jag hade fyllt i Fonus vita brev och allt kring min begravning var klart och vi hade pratat om hur vi båda ville det skulle vara med allt om någon av oss skulle avlida. Men Jörgen fyllde aldrig i Vita brevet och sedan var det han som dog först...

Lisa och Jörgen träffades för 25 år sedan när de båda jobbade på Ericsson.

– Han var min själsfrände, min bästa vän och en underbar make och pappa. Vi hade oerhört roligt tillsammans. Tyckte om varandras sällskap, resa till andra länder och att vara ute i naturen med våra hundar.

Efter begravningen kämpade Lisa med att hantera sorgen.

– Först var jag arg och ville jag hitta en syndabock, någon som kunde ställas ansvarig för hans död. Men det fanns ju inte... Sedan blev jag arg på Jörgen för att han hade lämnat mig.

I en och en halv månad var Lisa sjukskriven. Hon kände sig ensam i sorgen, som att ingen förstod henne.

– Jag har varken föräldrar eller syskon, och inget stort socialt nätverk. Jag tappade många vänner efter Jörgens död. Många vet ofta inte hur de ska hantera och bemöta sorgen, då drar de sig hellre undan. De jag hade räknat med skulle finnas där försvann, men andra klev fram och visade att de fanns där för mig.

Hon har också stött på många som har åsikter om hur och hur länge man ska sörja.

– Alla sörjer olika och sorgarbetet måste få ta tid. Det finns inget rätt eller fel när det gäller sorg.

På nätet och Facebook hittade Lisa stödföreningen Vimil, Vi som mist någon mitt i livet. Genom föreningen fick hon nya vänner, ett nytt nätverk och kraft att gå vidare i livet.

– De har varit min livlina för att orka. Vi pratar helt otvunget och fritt med andra som befinner sig i en liknande situation. Det känns skönt att få älta, prata och gråta, sådant man inte vill göra med personer som inte har sorg. I föreningen är ju alla i olika stadier av sin sorg. De som kommit längre stöttar de som är nydrabbade. Jag har fått mycket bättre hjälp av andra drabbade i Vimil än den hjälp jag fick hos kuratorn jag gick till i början.

Varje dag dör ungefär 30 personer i Sverige som ännu inte hunnit fylla 65 år.

– Ändå är vi så dåligt förberedda på döden i samhället. Vi pratar knappt om den.

Det är ingen självklarhet att få vara sjukskriven när man förlorat en nära anhörig. Föreningen arbetar för att det ska införas en särskild sorgpeng för att få sorgsenhet att bli betraktad som ett naturligt tillstånd som kan kräva bortovaro från arbete samtidigt som den drabbade ska få någon form av ersättning från staten för att kunna läka i lugn och ro.

– Det är ingen sjukdom att sörja.

Lisa är nu kontaktperson för region Norr som sträcker sig från Gästrikland i söder till Lappland i norr. Hon vill hjälpa andra att hitta en väg ur sorgen.

– Det blir aldrig som förut, men det blir bättre. Saknaden är lika stor men sorgen blir lättare att bära.

Anne Sjödin
026-15 93 52
anne.sjodin@mittmedia.se