När jag var barn och bodde i Sätra fanns det ett poliskontor i ett av vita punkthusen på Fältspatsvägen. Det här var ingen polis jag var rädd för, utan en polis som man kunde skoja med och som vi hejade på när vi gick förbi, en snäll man.

Poliserna i polishuset inne i stan var mer på riktigt. De var respektingivande och kändes farliga. Inga man skojade med direkt.

Nu är det länge sedan poliskontoret i Sätra stängdes tillsammans med övriga lokalkontor i stadsdelar som Andersberg, Brynäs och Valbo. Istället centraliserades mycket av polisens verksamhet. Den senaste omorganisationen innebar att alla polismyndigheter slogs ihop till en enda myndighet med sju olika regioner. Gävleborgs polisområde tillhör i dag region Mitt tillsammans med Uppsala och Västmanland.

Det lilla poliskontoret i Sätra känns långt borta.

Det sades att det var för dyrt att behålla alla små kontor i stadsdelarna. Men jag tror det är precis tvärtom.

Jag tror att det är för dyrt att inte vara på plats där människor bor. Där ungdomar hänger, där kontakter skapas, där tillit byggs. Visst finns det i dag områdespoliser som har till uppgift att finnas på plats i bostadsområden, men det är inte det samma som ett kontor med en polis de boende känner, och känner förtroende för. En polis det går att skoja med, någon du hejar på till vardags. Ett kontor du kan öppna dörren till och gå in.

Om ditt första möte med en polis är när du är misstänkt för brott, då är det på tok för sent. En av polismyndighetens allra viktigaste uppgifter måste vara att förebygga brott, verka för att brott inte sker. Det kan bara säkerställas med hjälp av närvaro.

Ett återkommande krav från många håll är fler poliser. Nu senast är det Moderaterna som viftar med siffran 2 000 fler poliser. Och kanske är det just vad som krävs. Men samtidigt har vi ökat antalet poliser under i stort sett hela 2000-talet. Det kan synas som att det har varit en utveckling åt helt andra hållet, men poliserna har faktiskt blivit fler, inte färre. Nyhetssajten Kit har gjort en intressant sammanställning av utvecklingen, där de i och för sig slår inrikesminister Anders Ygeman på fingrarna för påståendet att vi i dag skulle ha flest poliser på 20 år (det har vi inte, det var ungefär 100 fler år 2010) , men sedan år 2000 har vi i runda slängar 4 000 fler poliser, vilket tyvärr inte verkar hjälpa den uppgivenhet som så många poliser nu ger uttryck för.

Vad som krävs är att poliser får vara poliser. Att administration och arbetsuppgifter som inte kräver polisutbildning inte belastar det grundläggande polisarbetet. Och om vi ska öka antalet poliser måste det vara i syfte att öka förtroendet för polisen, för här fallerar det i dag, och då krävs fler poliser som arbetar nära människor, i människors vardag. Poliser som inte bara dyker upp när ett brott redan är begånget. För det skapar alienation, motsättningar, vi mot dem. Men att kasta sten på en polis du känner förtroende för – det tar emot.

Kvarterspolis kanske låter som något antikt, men jag tror att det är just det som måste vara framtiden.

LÄS ÄVEN: "Josephine väljer att sluta som polis"

Anna Norling
026-15 93 63
anna.norling@mittmedia.se