En mörk kväll i november 1965 kastade sig fyra 17-åriga skolpojkar över en man på Nygatan i Gävle. De slog och sparkade honom tills han låg medvetslös på asfalten med svåra skallskador och ett förstört öga.

Ta del av fler historiska tillbakablickar av Ulf Ivar Nilsson här

Offret var en 32-årig sjöman från Storvik som besökt praktiskt taget alla större hamnar runt om i världen, även de mest ökända.

– Men Gävle är den värsta stad jag hittills upplevt, konstaterade han när han nyopererad, blåslagen och ledbruten fick besök på sjukhuset av Arbetarbladets reporter. Då är Shanghai säkrare.

Vid den den här tiden kallades Gävle för ”Sveriges Chicago” och ”Våldets stad” och det var i stort sett bara stadens turistchef, Gösta Vedin, som tyckte det var grundlösa och orättvisa beteckningar. Det han kallade för pojkstreck och bus rubricerades som grov misshandel av åklagarmyndigheten.

Under ett enda år, 1965, fick polisen i Gävle utreda 138 misshandelsfall, tolv våldtäkter och fjorton rån. Plus 25 kassaskåpskupper, 1 021 inbrott och 1 635 andra stölder. Samma år stals över 1 000 motorfordon. Orimligt höga siffror jämfört med Sverige i övrigt, det var nästan bara när det gällde snatterier som Gävle hamnade under riksgenomsnittet.I november 1965 kom ett desperat nödrop från polismästare Lennart Medin:

– Vi måste snabbt få mer personal, vi behöver trettio nya poliser! Får vi ingen hjälp kommer gangsterväldet att ta över helt och hållet.

Efter att ha prutat ner kravet till sju poliser vände sig rikspolischefen Carl Persson till regeringen. Men statens ekonomi var ansträngd så det hände just ingenting. Mer än att kriminaliteten ökade i Gävle. Brotten blev flera och våldet grövre. Mest uppmärksammade blev kravallerna i Harnäs midsommaren 1966, då en ung polisman från Gävle överfölls av ett raggargäng från från Stockholm och fick skador för livet.

I september 1968 misshandlades i genomsnitt en person per dygn i området Nygatan-Ruddammsgatan, under 1969 fick nästan 200 människor stryk på Gävles gator och likadant såg det ut 1970.

Buslivet i centrum var till stor del ett ungdomsproblem, där hade turistchefen rätt. Medelåldern för de som fälldes för misshandel i Gävle under de här åren låg på 23 år och flera av grabbarna tillhörde de raggargäng som tillbringade tre kvällar i veckan – onsdag, lördag, söndag – med att långsamt glida fram och tillbaka på Nygatan i vaggande amerikanare, sunkiga opel kapitäner eller mer folkliga småbilar. Totalt handlade det om kanske 100 fordon som cirkulerade runt på stadens paradgata timme efter timme, med tre-fyra ungdomar i varje. Passagerarna hällde ofta i sig en hel del alkohol och slagskämparna, både förövarna och offren, var ofta rejält berusade.

Ett tag funderade man på att helt förbjuda biltrafik på Nygatan under kvällar och nätter. Men eftersom Ströget, som Nygatan kallades av ungdomarna, även fungerade som genomfartsled nöjde man sig med att införa stoppförbud. Tanken var att så länge fordonen rullade var ynglingarna inte ute och muckade gräl och slogs. Men det var nästan omöjligt för den underbemannade poliskåren att se till att den regeln efterlevdes, även om man då och då ställde till med uppmärksammade razzior.

Men det var inte bara i centrala staden som kriminaliteten frodades. För många i övrigt rätt hederliga medborgare var det självklart att köpa sprit och cigarettlimpor på båtarna i Fredriksskans. Och i mitten på 1960-tal började det också pratas om att Gävle blivit en importhamn för narkotika som sedan fraktades vidare till Stockholm.

I Fredriksskans förekom också en omfattande prostitution. Enligt en uppgift från 1966 kände polisen till 200 flickor som besökte fartygen. Sexhandel var inte olagligt på den tiden men varje år omhändertog socialen omkring 30 flickor därute. Många var bara fjorton-femton år gamla, men ombord på båtarna hittade man också flickor som bara var tolv år. Gävles rykte som ”Sveriges Chicago” klingade av så småningom men ännu en bit in på sjuttiotalet låg staden högt upp i brottsstatistiken.

Ulf Ivar Nilsson
026-15 93 00
redaktionen@arbetarbladet.se