Annons

Annons

Annons

Gävleborgs län

KRÖNIKA: Det handlar inte om att vara bäst

Jag minns fortfarande dagen jag lärde mig att skämmas över mig själv och mitt hjärtfel. Det känns som att det var i går, även om det var länge sedan.

Det var tidig höst och första lek med bollen för säsongen. Min pappa, som redan var fotbollsförälder till min storebror, var så stolt att han kastade upp bildörren när vi kom fram.

Och det hela började med uppvärmning där lekledaren tog täten. Vi joggade i en klunga, takten ökades och alla föräldrar ropade och manade på just sitt barn. Likaså min pappa.

LÄS OCKSÅ: Livet med ett hjärtsjukt barn – "Ett annat barn har dött för att mitt ska leva"

Annons

Jag tog rygg på killarna längst fram – ville ju visa farsan vad jag kunde. Men jag hann inte ens springa ett varv innan jag märkte att något var fel. Jag fick svårt att andas och mina ben blev tunga och domnade. Lekledaren manade på klungan av barn, under tiden som jag trodde jag skulle dö; jag andades genom vad som kändes som ett smalt och slemmigt sugrör.

Annons

Innan jag visste ordet av blev jag rundad. I samma stund blickade jag mot ledet av föräldrar borta vid sidlinjen, och jag minns tydligt vad jag såg.

Jag flåsade som en gris och de andra sprang förbi mig enkelt. Pappa stod och hejade på likt alla andra, men några av föräldrarna, pekade på mig och tittade på honom. Jag hörde saker som: ”fan håller han på med?” och ”hur ska den där kunna spela fotboll, kan ju inte ens jogga?”

Deras blickar brände och jag tittade fort ned i backen. Och än idag vet jag inte om pappa själv såg eller hörde, eller, om han helt enkelt inte brydde sig om dem.

Inget spelade någon roll. Jag var övertygad om att han skämdes över mig och jag hatade mig själv för det jag ställt till med.

I vårt samhälle måste alla ha ambitionen att bli bäst och du är inte lika välkommen om du har hjärtfel eller någon annan avvikande funktion på kroppen.

I vårt samhälle måste alla ha ambitionen att bli bäst och du är inte lika välkommen om du har hjärtfel eller någon annan avvikande funktion på kroppen. Det gör ont att säga.

Men, det gör ännu ondare för mig att tänka på alla de barn med hjärtfel som lämnas utanför, för att kompisar trycker på upptaget på telefonen för att bara ”de bästa”, de som orkar, får vara med.

Annons

Samtidigt är kontrasterna stora; ena stunden kämpar man för att överleva, nästa för att få vara med.

Annons

Jag menar, i dag kan den välutvecklade sjukvården utföra så komplicerade hjärtoperationer att personer födda med ett halvt hjärta kan ha ett bra liv. Men vad händer efter den lyckade hjärtoperationen? Ska man då behöva lämnas utanför för att man har ett ärr på bröstet och snabbt blir andfådd?

Barn och ungdomar med hjärtfel hamnar idag, efter den lyckade operationen, rakt i händerna på friska människor. Det är oftast inte de själva som har makten över huruvida de ska må bra eller dåligt; den förskjuts till de friska och deras levnadsvillkor.

Så länge man inte har någon som ser en, någon som räcker ut en hand.

Det finns människor där ute som kan göra skillnad, och även om de tyvärr är få, finns de väldigt ofta redan nära de som har hjärtfel. Det kan vara en kompis, en fotbollstränare, ett syskon – som i mitt fall, eller egentligen vem som helst, någon som ser och förstår att livet inte alltid handlar om att bli bäst, utan att det ibland handlar om att inte behöva vara ensam.


Simon Larsson

026-15 93 02
simon.l.larsson@mittmedia.se

Annons

Annons

Nästa artikel under annonsen

Till toppen av sidan