Väggarna, taket och golvet: allt är svart. I mörkret på Fotografiska sitter Charlotte Gyllenhammar mitt emot sin svit "Natt", som har gett namn åt den nya utställningen. En film av en brinnande kvinna i vit, fotsid dräkt spelas upp i en ödesdiger loop. Bredvid står den förkolnade kvinnostatyn "Night descend" på händerna, med kjolen nedfälld över ansiktet.

– Hon är blottad, underlivet är blottat. Men jag står ut med det eftersom formen är så kompakt och svart. Det finns en drastisk humor i den, och både en ömhet och en medvetenhet om det sårbara, säger Charlotte Gyllenhammar.

Utställningen "Natt" är den första där Fotografiska ställer ut flera konstnärliga uttryck. De mest välkända verken i Gyllenhammars universum visas, sida vid sida med tre nya. Där syns foton av hennes genombrott, som började med det upp och nedvända perspektivet. 1993 hängde hon en gigantisk ek med kronan nedåt över Drottninggatan i Stockholm.

– Det verket var så nära en vision du kan komma, säger Charlotte Gyllenhammar, som spårar bilden ända tillbaka till barndomen.

– När jag var riktigt liten var jag övertygad om att Gud såg mig hela tiden, och det var jobbigt. Jag hade tidigt uppfattningen att jag är sedd, säger hon och pratar om ett citat av filosofen Wittgenstein som senare träffade henne med full kraft: "Att se sig själv vara i färd med att se".

Parallellt med eken började hon också skapa bilder av hängande kvinnor, med kjolar som trädkronor över huvudet. I "Natt" får de för första gången tredimensionell form.

Flera av de hängande kvinnorna har fått överdrivet kvinnliga attribut av Charlotte Gyllenhammar. Hon undersöker skönhet, "ett tabu inom samtidskonsten". Den betraktande blicken blir då central.

– Det kan vara en komplikation med det kvinnliga, hur man blir sedd. Det hänger ihop med åtrå, och det är det som är svårt. För en liten flicka som är helt omedveten om sig själv kan väcka åtrå, vilket vi helst inte vill tänka på. Var är då medvetenheten, ansvaret och skulden?

Samma frågor ställs i det berömda verket "Betraktaren", där barnstatyer ser på en film av den kidnappade Paul Getty III – en problematik som ligger dottern till den före detta Volvochefen PG Gyllenhammar nära. Hon har själv levt med kidnappningshot och undersöker vad som händer när en människa blir representant för något, en politisk inriktning eller åtrå.

– Det berör också det manliga och kvinnliga, när avsky och avund blir en projektion för att någon tycker att den som väcker de känslorna är skyldig. Det ser vi i hederskulturen där det är kvinnans fel om hon blir våldtagen.

Charlotte Gyllenhammar är också känd för sina barnskulpturer, många av dem inbäddade i överdimensionerade dräkter. Vissa av dem väcker ett diffust obehag, får hon ofta höra.

– Men jag tror och hoppas att det finns verk som inte oroar och skrämmer utan som också ger en plats och känslan att den som betraktar har någonstans att ta vägen.

Det nya verket "Whiz" är det ljusaste, enligt Charlotte Gyllenhammar. Där svävar en kvinna i en videoprojektion, sedd ovanifrån, till vindens vinande.

– Jag har lite svårt att släppa de här kvinnorna.

Elin Swedenmark/TT