Begreppet allmänborgerliga väljare har funnits länge. De röstar mer mot Socialdemokraterna än för ett särskilt borgerligt parti. De brukar rösta på det borgerliga parti som för tillfället är tydligaste motståndaren till S, gärna med en vältalig, kraftfull partiledare som ofta blir eller är statsministerkandidat.

På 1950-talet röstade de allmänborgerliga på Folkpartiet och Bertil Ohlin. På 70-talet på Centerpartiet och Thorbjörn Fälldin. Oftast, och de senaste 40 åren, har det varit på Moderaterna och dess partiledare.

Fredag 12 april publicerades Sifos mätning för april. I den fick Kristdemokraterna 12,2 procent i väljarstöd. Det är nästan en fördubbling sedan valets 6,3 procent.

Sifos aprilsiffra är en hög nivå för partiet, som det bara haft en gång i val, 1998.

Valresultatet för KD i september var bra i sig. Det var en fördubbling jämfört med den nivå runt tre procent som partiet låg på en lång tid innan valet 2018. 4,6 procent fick KD i valet 2014 och var sällan över det förra mandatperioden.

Ebba Busch Thor är KDs partiledare sedan april 2015. Hon beskrev sig vid den tiden att hon är en person som går genom tv-rutan. Det kallas det när en person får genomslag via detta massmedium för rörlig bild.  

Men Busch Thor gick inte genom tv-rutan sina första 3,5 år som partiledare. I alla fall om måttet är att erhålla ökat stöd bland väljarna för sitt parti.

Ebba Busch Thor satt då inte i riksdagen. Men hon var med i tv-sända debatter och kom med utspel och uttalanden, återgivna i bland annat tv-program.

I valrörelsen med debatter och utfrågningar fick Ebba Busch Thor ett genomslag. Hon höll sig ofta framme, och formatet tv-debatter verkar passa  henne. Exempelvis statsminister Stefan Löfven (S) klarar sig sämre i tv-debatter och bättre i (tv-sända) tal.

Kanske var den stora exponeringen av Ebba Busch Thor i tv runt valet gynnsam för henne och hennes parti. Kanske var det hon sade om partiets politik något som attraherade väljare, en del av dem.

Under regeringsförhandlingarna kom Ebba Busch Thor att framstå som en pålitligt borgerlig partiledare med tydligt budskap. Hon ville ha en M+KD-regering och hade inte problem med hur SD skulle rösta i riksdagen angående en sådan.

För några veckor sedan meddelade Ebba Busch Thor att hon och hennes parti avser tala med SD, om politiska frågor, i utskott i riksdagen. Det är dock otydligt vad hon menar med det, om det kan bli förhandlingar i så fall.

Det vi sett med uppgången för KD är ovanligt. Det är att de väljare som kallas allmänborgerliga snabbt rör sig till ett parti från andra borgerliga partier.

I valet 2002 var det Folkpartiet (FP), som Liberalerna hette då, som ökade. Det skedde på frågor som språktest för medborgarskap för invandrare. Det signalerade en hårdhet på migrationspolitiska området.

FP hade då samma partiledare sedan mer än fem år, Lars Leijonborg. FP hade runt fem procent i väljarstöd nästan hela den tiden. Men FP ökade i valrörelsen och nådde 13,4 procent. Leijonborg kallades Lejonkungen.

Den höga nivån bestod i cirka ett år. Vid årsskiftet 2002-03 var FP nära att bli största borgerliga parti. I februari 2003 var FP (nu L) med 14,8 procent bara en tiondels procentenhet mindre än M.

När KD ökade i valet 1998 skedde det snabbt och i samband med en valrörelse. I juni 1998 hade KD 5,0 procent. I valet blev det 11,8 procent. Alf Svensson var partiledare sedan 25 år. Högst stöd nådde KD i Sifo i mars 1999 med 13,9 procent.

I valet 1985 finner man en ännu större förändring. FP ökade då mycket. Partiet hade bytt ledare till Bengt Westerberg hösten 1983 och gick upp några procentenheter, från runt fem procent till cirka nio.

I valrörelsen 1985 ökade partiet till 14,2 procent, vilket kallades Westerbergeffekten. Partiet framstod som ett mittenalternativ i polariseringen mellan S och M. Uppgången fortsatte efter valet 1985, till över 20 procent i Sifos mätningar i mer än ett halvår. Partiet blev större än M.

Inget borgerligt parti har efter 1976 i val lyckats bli större än M. FP har, efter valet 1985, varit större än M, men bara i mätningar. SD har också ibland de senaste åren lyckats bli större än M i mätningar och är det nu.

C var nära bli större än M för två år sedan, efter att M under Anna Kinberg Batra öppnat för samtal med Sverigedemokraterna. Då ökade C, med tillströmning av väljare från M som ogillade Kinberg Batras besked.

Minst skilde det mellan C och M i juni 2017, då Annie Lööfs parti i Sifo erhöll 13,4 procent och M 15,9. Två månader senare deklarerade M-ledaren Anna Kinberg Batra sin avgång. M har nu, i Sifo för april, med 16,0 procent lika lågt stöd som M hade i juni 2017.

Ska Ebba Busch Thor och KD vinna så många allmänborgerliga väljare att KD nu blir största borgerliga parti, större än M?

Och hur långvarigt kan det bli? Liberalerna, om Nyamko Sabuni blir partiledare, kan komma att utmana såväl KD som M och rent av SD.