22 av 28 gånger har Lars Adaktusson, representant för Kristdemokraterna i Europaparlamentet, röstat nej i parlamentet rörande frågor som rör kvinnors rätt till abort. Det visar en granskning DN gjort inför söndagens val till parlamentet. Ett resultat som inte borde förvåna någon.

Kristdemokraterna är ett värdekonservativt parti baserat på kristna värderingar. Inom partiet finns och har alltid funnits en starkt konservativ falang som stått för bland annat kritik mot svensk aborträtt. En falang som väl representeras av Lars Adaktussons 22 röster i parlamentet i Bryssel. Den finns även representerade i vår riksdag och där tas striden mot aborter genom motioner om samvetsfrihet i vården. Vilket inte är något annat än ett försök att begränsa aborträtten genom att göra aborter mindre tillgängliga genom att ge personal rätt att avstå från att medverka vid aborter. Det är så här striden mot aborträtten ser ut idag. Borta är plakaten om mord och bilder på aborterade foster. Idag sköts abortmotståndet prydligt i våra domstolar av jurister som kallar sig människorättskämpar och genom motioner om bland annat samvetsfrihet i våra folkvalda församlingar och nej i omröstningar. Men målet är det samma som alltid. Samvetsfrihet skulle öppna upp vägen för religiösa fanatiker och abortmotståndare att söka sig till vårdyrken som gynekolog och barnmorska för att frånta kvinnan makten över sin reproduktiva hälsa.

Kristdemokraternas ställningstagande som parti är också att minska antalet aborter och att foster är skyddsvärda individer. Att hävda att man trots det står bakom svensk abortlagstiftning som parti är direkt oärligt. Retoriker säger oss trots allt något helt annat. Precis som Lars Adaktussons röster i parlamentet och partikollegornas motioner i riksdagen. Och det faktum att Ebba Busch Thor faktiskt även själv är för samvetsfrihet i vården.

Glättiga leenden, mingel med rätt influencers och krav på att få bli jämställdhetsminister från Ebba Busch Thor har inte förändrat detta. Att hon blivit så populär som påstådd representant för borgerlig feminism och skapat en bild av Kristdemokraterna som ett parti som strider för jämställdhet är obegripligt. Ebba Busch Thor är lika lite feminist som Kristdemokraterna är för jämställdhet. Vad Ebba Busch Thor gjort är att paketera om patriarkala normer till "feminism".

Att patriarkatet och aborträttsmotståndare älskar henne för det är knappast konstigt. Med Ebba Busch Thor som feminist kan allt bara fortsätta som vanligt. Eller till och med leda till exempelvis begränsningar av aborträtten.

Att så många på allvar tror att Ebba Buscht Thor är feminist och Kristdemokraterna står för jämställdhet är kanske inte så konstigt. Kamp för rättigheter, för att förändra strukturer och normer etablerade sedan sekel är tidsödande och krävande. Den som kämpar blir inte populär. Suffragetterna fick sitta i fängelse på grund av sin kamp för rösträtten. Feminister i modern tid hotas, hatas och kallas feminazis och manshatare av kvinnohatare. Ebba Busch Thors "feminism" är betydligt mer lättsmällt, eftersom den inte är feminism och därmed också väcker kvinnorhatarnas glädje, istället för deras hat.

Lars Adaktussons linje i abortfrågan i parlamentet ger dock en ärligare bild av Kristdemokraternas förhållande till såväl aborträtt som jämställdhet än vad Ebba Busch Thor ger. Den följer också väl partikamraternas arbete i riksdagen.

Kristdemokratiska riksdagsledamöter lägger år efter år motioner om så kallad samvetsfrihet i vården för att ge sjukvårdspersonal möjlighet att avstå från att medverka vid aborter. Kristdemokraterna arbetar alltså konsekvent i så väl parlament som riksdag för att begränsa kvinnors rätt till abort. Oavsett vad man skriver i partiprogram och hävdar i media. Tillsammans med Sverigedemokraterna är Kristdemokraterna de enda partierna som driver frågan om samvetsfrihet i Sveriges riksdag.

Så när Lars Adaktusson röstar nej i frågor som rör kvinnors rätt till abort, gör han inte mycket mer än representerar sitt parti och de åsikter rörande aborträtten som finns inom partiet.

Det kan vara värt att komma ihåg nästa gång Ebba Busch Thor pratar om sin nya, härliga, borgerliga feminism.