Twitter är ett avgrundsdjupt hål av rasism, sexism och medvetna missförstånd. Det går inte en vecka utan att jag läser en tweet från någon som säger att hen inte orkar med Twitter-klimatet längre och funderar på att lämna plattformen helt.

I detta slukhål hittade Marcus och Åsa varandra. Efter personliga erfarenheter av att neddragningar, förlåt effektiviseringar, i offentlig sektor som slungat dem in i den berömda väggen, började de fundera mer allvarligt på varför det ser ut som det gör. Varför de som jobbar i offentlig sektor bränner ut sig, en efter en. De startade en blogg, som blev Tankesmedjan Balans, där de granskar kommuners och regioners budgetar.

Marcus Larsson och Åsa Plesner har gjort oss alla en stor tjänst och skrivit en bok om vad de har hittat. I De effektiva beskriver Marcus och Åsa den slakt som kommun- och regionbudgetar går igenom på årlig basis. Hur effektiviseringar och satsningar i realiteten är neddragningar och hur de drabbar dem som ska utföra jobbet.

Om du som arbetar i ett välfärdsyrke upplever att du får mer att göra, på mindre tid och förväntas göra det bättre, är det inte konstigt. Tankesmedjan Balans genomgång av Sveriges alla kommunbudgetar visar ett mönster.

I princip alla kommuner drar ner på sina budgetar, men kallar det saker som effektivisering och förväntar sig mer verksamhet till bättre kvalitet för mindre pengar. Jobba smartare heter det. Digitalisera. Automatisera.

Effektiviseringar är ett luddigt begrepp. Inte bara för den som läser det i en budget eller en nyhetsartikel. Det är det oftast även för rektorn eller chefen på äldreboendet som ska genomföra dem. Marcus och Åsa visar i De effektiva att det ytterst sällan är politikerna som tar ansvar för de aviserade nedskärningarna genom att besluta om vilka delar av en verksamhet som ska skäras ner. Nej, det ansvaret ska bäras av cheferna längre ner i organisationerna, som hanterar det genom att inte tillsätta vakanser, säga nej till vikarier och öka storleken på barngrupper. Hyvla verksamheten år efter år till det inte finns något mer att skära ner på. Då ska det hyvlas lite till.

Det går faktiskt inte att utföra bättre undervisning, nå fler barn med kulturskolan eller ge fler äldre en daglig promenad med sällskap på lägre budget. Det här vet politiker, chefer och anställda i offentlig sektor. Ändå beslutas det år efter år om budgetar i kommun- och regionfullmäktige som innebär just detta. Mer och bättre verksamhet för mindre pengar.

Det finns flera bovar i dramat kring effektivisering, men den största är New Public Managment, NPM, idén att offentlig sektor går att styra som en industri med ständiga effektiviseringar i takt med digitaliseringen.

Klämda mellan regeringsbeslut, lagstiftning, budgetneddragningar och förväntningar från brukare går välfärdens anställda på knäna. Arbetsmiljön hamnar i andra hand när regeringssatsningar och besparingar ska ske samtidigt.

Den svenska välfärden har hamnat i en ond spiral av budgethyvlingar och utlovade politiska satsningar. Digitaliseringen är heller inte lösningen på problemet. Även om vissa delar av välfärdsarbetet kan automatiseras, vill vi ha människor som tar hand om våra barn på förskolan och i äldreomsorgen.

De effektiva är en pedagogisk genomgång för alla som vill förstå varför de som arbetar vård, skola och omsorg inte orkar längre, hur mycket verksamheten än effektiviseras. Den är också ett utmärkt underlag för att från våra politiker inför nästa val från kräva resurser för att bedriva verksamhet, snarare än satsningar på enstaka punktinsatser.

Fler patienter på färre läkare, sjuksköterskor och undersköterskor, men bättre vård. Så ser en effektivisering i en regionbudget ut. Och så undrar vi varför köerna på akuten växer.