Funktionshinderrörelsen har ett viktigt uppdrag i samhällets arbete mot diskriminering och för en ökad mångfald. Enligt FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning ska samhällets olika aktörer samverka med funktionshindersrörelsen i alla frågor som rör människor med funktionsnedsättning. Funktionshindersrörelsen ska även involveras och medverka i övervakningen av konventionens genomförande.

Utöver att vara experter i olika samverkansgrupper har funktionshinderorganisationerna också många andra uppgifter, varav en är att sprida kunskap till våra medlemmar. Det kan handla om ganska komplicerade frågor som rör lagstiftning, arbetsmarknadsfrågor, socialförsäkringar och rättigheter i skola, vård och omsorg. Dessutom tar avdelningar och distrikt ett socialt ansvar genom att erbjuda aktiviteter och gemenskap för många människor som på grund av sina funktionsnedsättningar kan ha svårt att delta i andras arrangemang.

För att vi ska klara allt detta får funktionshinderrörelsen årligen ett bidrag från staten. Statsbidraget har haft sin nuvarande form sedan år 2000, med ytterst få ändringar av beloppet. Antalet organisationer som ska dela på bidraget har däremot ökat avsevärt. År 2000 beviljades medel till 50 organisationer, i år var det 63. Samtidigt har organisationernas kostnader för personal, lokaler, material och tjänster ökat, vilket betyder att det statliga stödet till funktionshinderrörelsen i realiteten har minskat rejält.

Förutom att statsbidraget i sin nuvarande form ger minskade medel till förbunden, anser vi att det försämrar organisationernas möjligheter att tänka nytt kring arbetsformer. Föreningslivet har alltid varit en bärare av demokratin och att människor kommer till tals, kan organisera sig och verka tillsammans är minst lika viktigt som förr. Men i dag sker mycket av arbetet på nätet, i sociala medier, i aktionsgrupper och i nätverk, samtidigt som statsbidraget är fastlåst i ett föråldrat regelverk. Vi tycker att även temastyrd verksamhet i olika grupperingar inom funktionshinderorganisationerna ska kunna vara bidragsgrundande. Ett starkt påverkansarbete borde vara viktigare än att förbunden upprätthåller en snårig föreningsbyråkrati.

Ett tredje problem med dagens statsbidragssystem är att det uppmuntrar till en fragmenterad funktionshinderrörelse, eftersom det bara behövs ett medlemsantal på 500 för att en organisation ska kunna söka statsbidrag. Vi tror att samverkan och samordnade resurser i större förbund skulle kunna ge en starkare funktionshinderrörelse.

Om funktionshinderorganisationerna ges för dåliga ekonomiska förutsättningar att verka är vi snart beroende av välgörenhet och kommersiella intressen. Och även om enskilda välgörenhetsinsatser kan vara otroligt viktiga, så innebär ett långsiktigt beroende av välgörenhet ett djupt ojämlikt maktförhållande som kan strypa organisationernas initiativ, mod och samhällskritik.

Sverige har under lång tid satt en ära i att främja folkrörelsearbete, och våra ideella krafter, föreningar och förbund behövs mer än någonsin.

Vi anser därför att det krävs:

• En årlig uppräkning av statsbidraget

• Utökade medel när nya organisationer godkänns

• En översyn vad gäller de traditionella kraven på organisationsstruktur.

Rasmus Isaksson, förbundsordförande DHR – Delaktighet, Handlingskraft, Rörelsefrihet