Efter att läst "En tysk mans historia" av Sebastian Haffner skräms jag över likheterna mellan förkrigstiden i Tyskland och nutiden i Sverige och Europa. Hur vi vid tiden för andra världskriget behandlade flyktingar och hur vi upprepar historien idag.  

Vem har rätt att hävda privilegier på andras bekostnad, privilegier som givits av tidigare generationers arbete. Att du och jag, för att vi råkade födas här, inte tycker oss vara skyldiga att idag dela med oss och ta emot flyktingar som av olika skäl inte kan återvända till sina hemländer utan att riskera livet, förstår jag inte.

Jag förstår inte hur vi först kan låta unga människor stanna i Sverige och studera, för att sedan ställa orimliga krav som att de inom sex månader ska ha ordnat fast arbete för att få stanna i Sverige. Krav som få av våra andra ungdomar och unga vuxna klarar av, trots stöd från familj och släkt.

Att de klarar av att studera samtidigt som de har en mycket osäker livssituation är beundransvärt. En osäkerhet som förvärrats av coronapandemin och dess följdverkningar. 

Många av dem har fått och tagit studielån. Möjligheterna att betala av dessa är långt större om de får möjlighet att stanna i Sverige än om de befinner sig i Afghanistan där de riskerar livet. 

De kommer också att arbeta och betala skatt här i landet. Men då krävs det att de får permanenta uppehållstillstånd.

Socialdemokraterna tar upp kampen för frihet, jämlikhet och solidaritet i sitt program. Är det bara tomma ord? Eller gäller det bara svenska medborgare?

En amnesti för dessa unga flyktingar skulle visa att det finns en verklig önskan bakom orden. 

Slutligen en tanke: Vad skulle hända inom vård, omsorg, kollektivtrafik, industri, etcetera om alla med invandrarbakgrund stannade hemma? Kaos.

Eva B Karlsson