Från att ha börjat som en protestmarsch mot polisövergrepp i New York 1970, spreds Prideparaderna över världen. Redan nästa år efter genomförde 15 personer i Örebro den första svenska paraden. Men det var först när RFSL startade Frigörelseveckan (senare Stockholm Pride) i början av 1980-talet som Sverige fick en årligt återkommande parad.

Sedan dess har mycket hänt. Från att homosexualitet ströks ur sjukdomsregistret 1979 till att några decennier senare ha infört rätt till adoption, inseminering och samkönade äktenskap. Och Prideparaderna är några av de mest besökta arrangemangen på de orter de genomförs runt om i landet.

Under ett antal år har mycket av debatten kring Pride handlat om hur företag, organisationer och rentav länder försökt marknadsföra sig själva genom så kallad pinkwashing. Är kommersialiseringen ett tecken på att hbtq-personer accepterats i samhället, eller för den bort uppmärksamheten från de kamper som återstår att föra?

Inför årets Pridesäsong har Försvarsmakten tagit ut svängarna med bilder av soldater som bär regnbågsbaneret i full stridsmundering med budskapet "En flagga värd att försvara".

Några kritiker har menat att den svenska flaggan räcker, då den står för grundlagarnas fri- och rättigheter. Och i någon mån stämmer det såklart att det är vi som lever här som tillsammans bestämmer vad vår flagga ska symbolisera.

Samtidigt har Försvarsmakten en lång historia av homofobi, som många tidigare värnpliktiga kan vittna om. Och på sin hemsida menar de att "det fortfarande finns problem med ovälkommet beteende och kränkande särbehandling" inom försvaret.

Det är inte förvånande att Försvarsmakten vill göra en tydlig markering av att de försöker förändra sig. Inte minst för att kunna bredda sin rekrytering, och få fler med olika bakgrunder att vilja söka sig till militären i framtiden.

Kampanjen är också välkommen i just vår tid, då stödet för hbtq-frågor i allmänhet och Pride i synnerhet har börjat vackla på högerkanten.

Under mitten av 2010-talet hade Kristdemokraterna förändrats så pass mycket från sitt homofoba ursprung att den nyvalda partiledaren Ebba Busch gick i Prideparaden. Och samtidigt försökte enskilda sverigedemokrater spela upp en motsättning mellan det toleranta Sverige och intolerans inom invandrargrupper genom det kortlivade initiativet "Pride Järva".

Men efter att Donald Trump valts till president och de konservativa vindarna började blåsa kraftigare fick motståndet mot hbtq-rörelsen nytt liv. Det nyvalda styret i Sölvesborg under ledning av Louise Erixon (SD) stoppade hissandet av Prideflaggan på stadshuset, och partiet vill införa en nationell flagglag som gör myndigheters Prideflaggande olagligt.

Enligt en kartläggning från RFSU driver Sverigedemokraterna också ett flertal frågor lokalt som motverkar jämställdhet och hbtq-rättigheter, som att stoppa stöd till kvinnojourer, avveckla jämställdhetsarbete, motverka hbtq-certifiering och genuspedagogik i förskolan.

Moderaterna ingår bland medlemsföreningarna i Gävle Pride. De skickade i samband med fjolårets arrangemang ett digitalt Pridevykort om att Sverige kommit långt när det gäller hbtq-personers rättigheter men att det finns många saker att ändra på. Och att kampen inte slutar vid gränserna – homosexualitet är förbjudet i ett 70-tal länder.

Att Sverige kommit långt är inte en slump – det är ett resultat av lång och enveten kamp för mänskliga rättigheter. Exemplet Sölvesborg visar att när Moderaterna regerar med Sverigedemokraterna så stannar den kampen upp och går tillbaka. Inga segrar kan tas för givet.

Därför är Prideflaggan värd att försvara.