Annons

Annons

Annons

Annons

Ulf Ivar Nilssons historia

Så kan kända julvisan och Staffanskyrkan hänga ihop

Att Staffan var en stalledräng som vattnade fem fålar under en stjärna får vi höra till leda vid den här tiden varje år. Men är det samma gosse som utpekas som Hälsinglands apostel och som gett namn åt Staffanskyrkan i Gävle?

Staffans stupa vid Norrala kyrka Fotograf: Markus Norin

Annons

De som fört legenden om det folkliga helgonet vidare genom århundradena har blandat ihop flera religiösa gestalter som bara har det gemensamt att de hette Staffan, Stefan eller något liknande. Och dessutom kryddat anrättningen med episoder ur andra sägner och skrönor.

Huvudpersonen, även när det gäller kyrkan i Gävle, verkar vara den biskop som i slutet av vikingatiden fick i uppdrag av påven att omvända hedningarna i Norrland. Medan julsången inspirerats av den Stefan som enligt Bibeln arbetade som stallknekt hos den grymme kung Herodes.

Det folkliga helgonet Sankt Staffan tjänade grova pengar på att sälja syndernas förlåtelse. Men var det verkligen han som vattnade de fem fålarna. Teckning: Ulf Ivar Nilsson

Annons

Om vi håller oss till aposteln så brukar legenden låta ungefär så här:

Annons

För nästan tusen år sedan lämnade en ung man som hette Stenfinn sin hembygd i Hälsingland och blev munk i ett tyskt kloster. Där fick han i uppdrag att åka tillbaka och predika om Jesus för sina landsmän.

Omkring år 1060 anlände Staffan, som han nu kallade sig, till Sverige och i Uppsala, där man höll fast vid de gamla asagudarna, kastade man honom i fängelse.

Men han lyckades rymma och fly norrut genom Uppland och Gästrikland och vidare mot Hälsingland. Där fick han sig många anhängare trots att hans motståndare anklagade honom för att vara en girig krämare som med fagra ord och grymma hotelser gjorde sig en förmögenhet på enkla människors bekostnad.

Och det låg nog en hel del i kritiken. Staffan spelade skickligt på människors skuldkänslor och tutade i sina åhörare att de var förfärliga syndare som skulle brinna i helvetet. Enda sättet att rädda sin själ – om man inte orkade vara god och gudfruktig 24 timmar om dygnet sju dagar i veckan – var att köpa ett så kallat avlatsbrev från påven i Rom. På det viset garanterades man syndernas förlåtelse och en plats i himlen, och som tur var råkade Staffan ha ett stort antal sådana papperslappar med sig på sina turnéer runt om i landskapet.

Det berättas att Staffans ståtliga följe med tjänstefolk och hästar efter varje predikotur kunde återvända till högkvarteret i Norrala med slädar och kärror fyllda av pälsverk, mynt och andra dyrbarheter.

Framgångarna gjorde att missionären blev allt djärvare i sin strävan att omvända traktens hedningar. Men till slut gick han för långt. Efter en svavelosande predikan tog han och några anhängare sig in i hednatemplet i Söderala och rev ner avgudabilderna från väggarna. Tilltaget fick hans fiender att fatta ett drastiskt beslut: Innan solen gick upp nästa morgon skulle bråkstaken vara död!

Annons

Annons

När Staffan förstod vad som väntade, fyllde han några tygsäckar med guldmynt, sadlade sin häst och flydde ensam söderut. Men en bit in i Ödmården, storskogen mellan Hälsingland och Gästrikland, blev han omringad av rövare och slogs medvetslös. När han vaknade var hans häst, hans pengar och alla hans ägodelar borta, förutom ett litet kors han krampaktigt höll i sin hand. Med blodet rinnande ur djupa sår stapplade han vidare mot Tönne å. På andra sidan av det smala vattendraget låg Gästrikland. Här gällde andra lagar, här hade hans fiender ingen makt över liv och död.

Men strax innan han gick ner i vattnet blev han omringad av bondehären från Söderala som slog honom sönder och samman innan de gav de sig iväg hemåt. Men än fanns det lite liv kvar i Staffan och några timmar senare hittas hans sargade kropp av en grupp pilgrimer på väg till Nidaros, nuvarande Trondheim.

De såg korset i hans hand och tog med honom till byn Själstuga, en bit upp i skogen. Där hade några av hans vänner samlats och där utandades han sin sista suck. Men dessförinnan bad Staffan sina anhängare binda fast hans döda kropp på en otämjd fåle som fick gå vart den ville. Den lilla hästen drog iväg ända till Norrala, så det var där Staffan begravdes.

Över missionärens sista viloplats byggde man ett kapell som kom att kallas Staffans stupa. Det enkla trähuset ruttnade ner och ersattes med ett nytt. Även detta förgicks av tidens tand och 1829 uppfördes ännu ett hus över missionärens grav.

Den här gången av sten, för Staffan lär en gång ha sagt att när det tredje huset över hans grav rasar ihop – då är jordens undergång nära.

Ulf Ivar Nilsson

Till toppen av sidan