Annons

Annons

Annons

Annons

Göran Greider

ledare socialdemokratisk

Göran Greider
Fantastisk rysk pjäs på Dramaten!

En teaterpjäs som ger samhällspolitiska tankar

Text: 

Detta är en opinionstext.Tidningens hållning är oberoende socialdemokratisk.

Från premiären på Dramaten. Foto: Göran Greider.

Annons

Att rysk kultur – konst, musik, litteratur – är något annat än rysk maktpolitik och imperialistiska anfallskrig borde vara en självklarhet. Kontakten med den stora ryska kulturen får aldrig brytas. Dostojevskij eller Sjostakovitj, Tjechov eller Kropotkin – raden av viktiga ryska författare, konstnärer och tänkare är lång. Vår upprördhet mot Putins välde får inte gå ut över allt detta fantastiska som genom seklerna strömmat emot oss – och demonisering av allt ryskt är moraliskt och analytiskt helt förkastligt.

Tyvärr har det ju framkommit att rysktalande i väst och i Sverige ibland känt sig trakasserade. Och konstiga beslut har fattats, som när Arla stoppar filmjölkssorten Kefir på grund av förpackningens omslag. Sådana tilltag är att banalisera motståndet mot det ryska anfallskriget.

Annons

Annons

Tyvärr har det ju framkommit att rysktalande i väst och i Sverige ibland känt sig trakasserade. Och konstiga beslut har fattats, som när Arla stoppar filmjölkssorten Kefir på grund av förpackningens omslag. Sådana tilltag är att banalisera motståndet mot det ryska anfallskriget.

På Dramaten i Stockholm går sedan någon vecka Maxim Gorkijs pjäs Natthärbärget. Det är en fantastisk förställning. Jag såg den på premiären. Regissören János Szász har gett den nytt liv och fogat in den i samtiden. Till Dramatens programblad skrev jag om författaren Maxim Gorkij och hans pjäs; min text skrevs innan kriget bröt ut. Här publicerar jag den.

*

När jag var riktigt ung detonerade Maxim Gorkij i mitt medvetande. Jag sträckläste hans självbiografiska böcker Min barndom, Ute i världen och Mina universitet. Gorkijs humor och hans kärlek till människor balanserade det bottenlösa ryska elände han skildrade. Kanske är han den enskilde författare som allra mest påverkat arbetarlitteraturen över hela världen, inte minst den svenska. Han slog igenom med sina berättelser i det förrevolutionära Ryssland, blev bolsjevik men behöll sin integritet. Vid hans död 1936 var självaste massmördaren Stalin en av dem som bar hans kista till sista vilan. När jag tänker på det tycker jag mig höra ett galet skratt bubbla fram ur den svarta lådan.

Idag är Maxim Gorkij ju närapå bortglömd. Jag har knappt hört någon uttala hans namn i kulturvärlden på årtionden. Men för ganska exakt 45 år sedan skrev jag följande lilla reflexion kring honom; den är daterad 1977:

Annons

Studenterna hade händer

som vita pappersark.

Annons

Men i Gorkijs stod något skrivet.

Vad stod skrivet?`

Det vet vi inte.

Partifunktionärerna kom

aldrig åt att se –

När de sjöng Internationalen

knöt han näven.

Först när han blev

ensam på kvällen

öppnade han den –

som man öppnar ett dragspel.

(Ur diktboken Jakobsbrevet)

Det var när jag kom till figuren Aljosjka i Gorkijs pjäs Natthärbärget som jag kom att tänka på min gamla dragspelsdikt. I pjäsen står det: ”Aljoskja in rejält berusad med dragspel i handen. Visslar.” Han kommer direkt från polisstationen och han lägger sig på golvet och ropar att han ingenting vill och frågar Kan ni säga mig vem som är bättre än jag? Varför är jag sämre än andra? Det är det där att han visslar men är beredd att spela en begravningsmarsch på dragspelet för den som vill höra. Det finns inget klart sammanhang i det han säger. Han är en av alla de nakna människorna på bottnen som plötsligt talar rakt ut, som om inga spärrar längre finns: I Natthärbärget befinner vi oss längst ner i samhället. En förödande men samtidigt befriande hänsynslöshet härskar.

Jag kan inte ryska men har förstått att pjäsens namn på ryska är ungefär Längst ner eller På botten. Den blev en succé redan när den sattes upp i Ryssland och den gjorde snart sitt segertåg på europeiska scener och med tiden kom pjäsen att filmatiseras. På sätt och vis är detta ett mirakel, ty i Natthärbärget finns ingen handling, ingen intrig, inga vändpunkter, inga höjdpunkter, inga moraliska ställningstaganden, ingen sentimentalitet – allt som finns är ett intensivt talande på samhällets botten. Faktum är att jag anser att Gorkjij i sin pjäs går längre, är mer svart och oförsonlig än vad ens Lars Norén var i Personkrets 7:3 där utslagna möts.

Annons

Jag tänker mig att det här är pjäsen som står i själva entrén till alla slags råkapitalistiska och antihumana samhällen. Men idag står Natthärbärget också vid själva utgången av alla sådana samhällen, efter att en lång era i västvärden som präglades av ökad jämlikhet och välfärdsbyggen sedan länge är förbi. Natthärbärget går att lägga vid sidan av till exempel Elinor Torps reportagebok ”Vi, Skuggorna; ett samhälle du inte känner till” där hårt exploaterade migrantarbetare i dagens avreglerade Sverige skildras. Där möter vi restauranganställda och byggjobbare som lever sina liv på nåder. Ur detta proletära skuggland steg exempelvis en söndertrasad Rakhmat Akilov som mördade människorna på Drottninggatan i Stockholm.

Annons

Humorn är nattsvart i denna fullständigt utvägslösa pjäs. Åk till Sibirien uppmanas en av de olycksaliga, och han svarar: ”Nej du, till Sibirien väntar jag allt med att åka tills man skickar mig dit på statens bekostnad.” Inget hopp siktas. Den något mystike Luka berättar om en man som hela sitt liv letade efter Rättfärdighetens land. När han träffar en forskare i förvisningen ber han forskaren titta efter på sina detaljerade karor och berätta var det där landet finns. Det finns inte. Det gick inte att hitta. Och mannen hängde sig i besvikelse, berättar Luka.

Nej, jag vet inte vad jag ska göra med de röster som slår emot mig i Gorkijs pjäs: De föreslår ingenting, de hoppas inte, de förgör varandra. Och jag lyssnar till rösterna och hör dem som en väldig kör ur vår egen tid och jag känner mig stum. Så här upplever jag denna enastående pjäs: Som en utslagen människa som flyger på mig på tunnelbanan eller på bussen, tar tag i mig och skriker fram sin historia utan att bry sig om hur någon reagerar.

Jag känner andedräkten från Natthärberget.

Annons

Annons

Till toppen av sidan