Annons

Annons

Annons

Göran Greider

ledare socialdemokratisk

Göran Greider
Kärlek på svenska och alla språk!

Text: 

Detta är en opinionstext.Tidningens hållning är oberoende socialdemokratisk.

Ja! Jag kan härmed högtidligt lova att den som öppnar Marit Kaplas nya bok Kärlek på svenska inte kommer att kunna sluta läsa. Ett trettiotal människor, från norr till söder i Sverige, berättar om den kärlek de upplevt eller saknar. Livslång kärlek, homosexuell kärlek, kärlek mellan svenskfödda och utrikes födda, en godsägares kärlek, en renskötares – och så vidare.

Sidorna slukar mig och jag frågar mig vari den starka magnetismen i detta 587 sidor långa pratande består (förlag: Teg Publishing). Jag kan bara komma fram till att det uppstår ett slags kristallisk alldaglighet i de små och korta yttranden som når mig i de brutna radernas form. Det är inte regelrätt poesi, men det är poetiskt i ordets djupaste mening och roligare läsning än de flesta diktsamlingar och ibland snuddar raderna vid detta mirakel: ”Att någon/i den här totala dimman av människor och intryck/att den personen/tittar tillbaka på en/i det här blurret av människor och känslor/och säger/jag ser dig/ och jag gillar dig.”

Annons

Annons

Underligast med denna bok med så många skilda livsöden är att jag efter hand ändå tycker mig läsa en enda människas berättelse, men ur otaliga vinklar. Det blir människan själv som talar ur de korta texterna, ett slags universell människa.

Marit Kapla.

Bild: Katarina Östholm

Marit Kapla har, som i sin debutsuccé Osebol, utgått från intervjuer med människor och ur dem skurit ut meningar och stycken. Inte för att de i sig alltid är särskilt välfunna eller glänsande, det är inte det. Snarare rör det sig om en märklig vardaglighet som kommer till tals. Ibland är det dramatiskt: ”Jobb, liv, död, bom” – kan en plötslig och underbar rad lyda. Många betonar när de talar om kärlek just det vardagliga: ”Det är det här småiga”, säger Lena, 79 år, ”det som blir självklart/ men som är hemskt när man inte har det” – alltså någon som håller om dig, eller ger dig en filt om du fryser.

Det dokumentära gör att saker sägs som ingen litterär fantasi riktigt skulle komma på eller anse värdig. Som nu den samiske man som berättar att han i sin blyga ungdom såg att en släkting till honom blundade när han dansade med en flicka på dansbanan på Jokkmokks marknad. Aha, är det så man ska göra, tänkte han och provade: ”Så jag bjöd upp./ Till slut fick jag upp någon tjej./ Sen blundade jag när vi höll på där./ Efter några varv kollade jag/ då var hon borta.”

Annons

Underligast med denna tjocka bok med så många skilda livsöden är att jag som läsare efter hand ändå tycker mig läsa en enda människas berättelse, men ur otaliga vinklar. Det blir människan själv som talar ur de korta texterna, ett slags universell människa, trots alla olikheter, skiftande ursprung och olika sexuella läggningar. En person som kommer från Rwanda ser hur annorlunda livet i Sverige är jämfört med Rwanda, men sammanfattar sin syn på kärleken så här:

Annons

Det går inte att få tag på kärleken.

Den är som en vind.

Den är som luft.

Men den finns i alla människor.

Jag tror att åtminstone varje någorlunda modern människa nickar inför detta. Och kan det vara så att om en liknande bok skrevs om kärlek i Spanien eller kärlek i Italien, skulle det låta ungefär likadant? Kanske. Faktum är att det i så fall vore mycket hoppfullt. Okay,  kärlek i en bergsby i Afghanistan skulle säkert ljuda annorlunda, men ändå. Jag tänker på Charles Darwins berömda studie om människans känslor som de visar sig i ansiktsuttryck från olika delar av världen. Darwins biologism stärkte hans idé om ett gemensamt ursprung för alla människor.

Är Marit Kaplas nya bok lika bra som den förra, den om den värmländska byn Osebol? Nja, inte riktigt. Styrkan i den var att den borrade sig så djupt ner i en enda liten plats på jorden, en plats hon har personliga band till, och att hon då själv stod för intervjuerna. Här har hon istället utgått från samtal som dokumentärfilmaren Staffan Julen gjort för en film. På något sätt försvagar det Kaplas bok.

Annons

I efterordet nämner hon mycket kortfattat att hon fått ovärderlig inspiration från Svetlana Aleksievitj, mästaren i den dokumentärlitterära genren. Jag skulle gärna velat läsa mer om det. Kärlek på svenska blir litet hängande i en besvärande obestämdhet. Ibland börjar jag rentav tänka att det här liknar någon sorts mjukdatesociologisk sidostudie till en myndighetsrapport om läget i Sverige.

Men jag vet inte. Jag sträckläser ju boken, känner mig upprymd, skrattar ibland och grips ibland av berättelserna. Längre bort än så här kan man knappast komma från autofiktionens och jag-litteraturens herravälde, vilket jag uppskattar oerhört. Det finns också en de brutna radernas magi: hade de här texterna stått med jämn högermarginal hade de svalnat av. Sidorna glesa grafiska uppsyn visar mig en tankfull universell mänsklighet.

Annons

Annons

Nästa artikel under annonsen

Till toppen av sidan