En 16-åring i Sandviken hittas skjuten och avlider.

Det blir stora rubriker lokalt, men nationellt är det bara ännu en dag i ett samhälle där skjutningarna blivit vardag. Bara dagar senare sker en skjutning i Gävle vid stationen på eftermiddagen.

I USA talar man om "missing white woman syndrome" försvunnen vit kvinna-syndromet. Rubrikerna blir stora, mediabevakningen intensiv, en försvunnen vit kvinna engagerar, ett skjutet barn på en bruksort eller i en förort berör de närmast sörjande. När den här artikeln skrivs har ytterligare en skjutning skett, den här gången i Västerås. Skjutningar i Sverige genererar inte längre några krigsrubriker. För det krävs något exceptionellt. Som att en känd rappare blir skjuten. Eller ett förbipasserande barn.

Tyvärr lider även svensk media av missing white woman syndrome. Hur många av alla skjutna kan du namnet på? Adriana, Einar, men hur många av de andra? De blir till en anonym massa som skapar bilden av ett Sverige där gängen tagit över. Och invandringen pekas ut som problemet.

Till Arbetarbladet säger en anonym mamma i Sandviken att "Jag vet inte hur man ska tänka, men vi kan ju inte flytta härifrån för att det här händer."

Sanningen är dock att det inte finns någonstans att flytta. Skjutningarna sker över hela landet. Och det går inte att isolera sig från klassklyftor och ett samhälle som inte fungerar. Inte helt.

Ett samhälle är en helhet, trygghet skapas genom att så många som möjligt av oss har det så bra som möjligt, att föräldrar får hjälp när barnen hamnar i riskzon för att dras in i gängen, eller dras in i dem, att skolan klarar av att fylla sin kompensatoriska roll och ge alla barn alternativ till gängen, att det finns ett fungerande skyddsnät och ett arbete mot nyrekryteringen. Idag är inte det Sveriges styrka.

Så när en 16-åring hittas skjuten i Sandviken är det inte längre ett undantag. Det är en naturlig del av samhället vi byggt. Några hamnar utanför. Andra är miljardärer.

Och vi får läsa det igen. Enligt polisen kan mordet ha kopplingar till den kriminella miljön.

Någons barn har precis dött, en tragedi, ett trauma för familjen, men också samhället. 16-åringen var innan skjutningen ungdomsspelare i SIF. För klubben en kamrat. För föräldrarna ett barn. I medias rapportering blir offren i skjutningarna ofta endimensionella. Trots att alla har en historia, föds in i en familj, har en väg fram till sin död som inte är endimensionell. Den som blivit skjuten var en människa.

Ulf Kristersson säger att det kan bli mycket värre innan det blir bättre. Magdalena Andersson skulle knäcka gängen före valet. Men efter valet låter hon precis som alla andra. Invandringen är problemet.

Det är så lätt att peka neråt, istället för att ta sitt ansvar som ledande politiker. Det är inte deras barn som kommer mördas när det blir mycket värre, innan det blir bättre.

Ingen kan på allvar tro att ett sådant samhälle, med en sådan uppgiven inställning, genererar något annat än fler döda barn.