Annons

Annons

Annons

Göran Greider

ledare socialdemokratisk

Göran Greider
Och Hédi Fried skakar milt men bestämt på huvudet

Text: 

Detta är en opinionstext.Tidningens hållning är oberoende socialdemokratisk.

Så lämnade hon till slut oss kvar här – förintelseöverlevaren Hédi Fried. Beskedet kom tidigt i söndags. Och tiden stannade till för ett ögonblick. I en dödsruna jag hade införd i Aftonbladet på söndagen, skrev jag: ”Hédi Fried såg så stilla och rakt på sin omvärld.” För så var det: Hon såg med milda men bestämda ögon på en när man mötte henne.

Hon var inte någon bombastisk debattör. Istället höll hon upp ett helt livs erfarenhet och minnet av Förintelsen till vårt beskådande och det gjorde därför intryck när hon varnade för hur snabbt ett samhälle kan kantra över i tyranni, sandkorn för sandkorn,  tills allt har förändrats.

Nu är det inte många förintelseöverlevare kvar. Men många av dem hann berätta om nazitiden. Och Hédi Fried ägnade mycket åt sitt liv på slutet att varna för samhällets plötsliga kantring: Den plötsliga spottloskan som kan komma från dem man aldrig väntade sig.

Annons

Annons

Hédi Fried. TT.

I sin första bok ”Skärvor av ett liv” som utkom för trettio år sedan berättade hon om sin barndom och uppväxt i en liten rumänsk stad med stor judisk befolkning. Och det är det där att hon minns så många idylliska drag från sin barndom. Hon berättar om en älskad hund, om livet i staden, om sin familj. När judeförföljelserna sätter in på allvar når det tonåringen Hédi på det mest fruktansvärda sätt.

Hon berättar hur hon blir förälskad i en snygg kille som hon inte vågar närma sig. Hon brukar se honom på gatan i staden men alltid i sällskap med andra grabbar och han märker henne inte ens. Men en dag kommer han gående ensam och knäna viker sig på en överlycklig Hédi när hon hoppas att de kanske äntligen ska få växla några ord och rentav promenera ett stycke sida vid sida.

”Han närmade sig visslande, hans ögon mötte mina och när vi var i jämnbredd – spottade han. Inte förstulet, som man gör när man är förkyld, inte i diket, inte av tanklöshet. Med berått mod, med ett uttryck av avsky spottade han rakt i mitt ansikte.”

Hédi Fried skriver: ”En hel värld rasade. Jag var ett avskum, en smutsig jude.”

Jag tror att det var det där sättet att berätta som gjorde att hon nådde fram till vanliga unga människor: Avgrunden som plötsligt öppnar sig i det alldagliga.

Annons

Nu är det inte många förintelseöverlevare kvar. Men många av dem hann berätta om nazitiden. Och Hédi Fried ägnade mycket åt sitt liv på slutet att varna för samhällets plötsliga kantring: Den plötsliga spottloskan som kan komma från dem man aldrig väntade sig.

Annons

*

Det bär på sätt och vis emot att fläcka ner en text om en beundransvärd människa med dagspolitiska utbrott. Men Hédi Fried fick en roll i dagspolitiken genom de varningar hon utdelade till de svenska partierna för att samarbeta med ett högerextremt parti. Hon varnade helt enkelt för Sverigedemokraterna.

Hon fick moderatledaren Ulf Kristersson, på besök hemma hos henne, att lova att aldrig samarbeta med det där partiet. Kristersson brukar förneka att det var så. Minns jag rätt brukar han säga att det han lovade var att Alliansen aldrig skulle samarbeta med SD…

Nu leder han en regering som kommit till makten genom direkt stöd av Jimmie Åkessons parti. SD har sina tjänstemän i regeringskansliet. Partiet sitter med i vad som brukar kallas regeringens inre kabinett.

Och sandkorn läggs till sandkorn.

*

Beskedet om Hédi Frieds bortgång kom samma dag som Liberalernas partiledare blev intervjuad i Expressen och där plötsligt talade mycket öppenhjärtigt om hur han ser på SD. ”En brun sörja”, konstaterade Pehrson. Han tröstade sig med att det var många ”sjuka saker” från SD som Liberalerna ändå lyckades få bort i Tidöavtalet.

Annons

Pehrsons uttalanden väckte raseri hos Björn Söder. Men de senaste beskeden är att Liberalerna på något sätt lyckats be om ursäkt för uttalanden och att SD ”för den här gången” förlåter Liberalerna. Hm. Det låter som om en övermakt utdelar förlåtelse till de stackars människorna.

Att Liberalernas Johan Pehrson ändå, trots den syn han egentligen har på SD, väljer att fullfölja samarbetet med en ”brun sörja” måste betecknas som den svenska liberalismens undergång.

Om Hédi Fried bevittnar detta från någonstans så tror jag att hon milt men bestämt skakar på huvudet.

Annons

Annons

Nästa artikel under annonsen

Till toppen av sidan