Annons

Annons

Annons

Debatt
Vargjakten kan liknas vid en utrotningskampanj

Text

Detta är ett debattinlägg.Skribenterna svarar för åsikterna.

Den 2 januari startade licensjakten på varg i länet. En jakt som närmast kan liknas vid utrotningskampanjer i mitten av 1800-talet. I Gävleborg ska nästan 30 procent skjutas av det antal vargar som berörde länet, enligt senaste inventering (18 av 61). En omfattning som inte kan betraktas som begränsad och rimlig enligt de strikta direktiv som finns för skyddade och hotade rovdjur!

"Är det rimligt med en omfattande licensjakt på varg när arten bara står för knappt 15 procent av alla ersättningskostnader som länets alla stora rovdjur orsakar inom jordbruksnäringen?", skriver Anders Ekholm. Foto: TT

Enligt Länsstyrelsens beslut är syftet med jakten att begränsa de socioekonomiska konsekvenserna och att vargen inte påtagligt ska försvåra möjligheten att hålla tamdjur och särskilt fårnäringen i rovdjurstäta områden.

Annons

Annons

Men hur omfattande är problemet egentligen som föranleder denna omfattande jakt? Inte alls så omfattande som anges om man tittar på antalet angrepp av varg inom länets jordbruksnäring. Under perioden 2001 till 2021 står vargen i snitt för endast 2,8 årliga angreppstillfällen och antalet drabbade tamdjur utgör i snitt bara 14,7 tamdjur och där cirka 93 procent utgörs av får och lamm.

Detta betyder att bara 0,08 procent av länets alla får och lamm årligen angrips av varg. En omfattning som knappast påtagligt kan försvåra för näringen. I reviret Tinäset, som är föremål för licensjakt, finns inga angrepp på tamdjur eller hundar registrerade. Någon tydlig ökande trend i länet i takt med ökad vargstam kan heller inte ses i statistiken för hela länet. Är det rimligt att vargen ska straffas för dessa få skador?

Är det rimligt med en omfattande licensjakt på varg när arten bara står för knappt 15 procent av alla ersättningskostnader som länets alla stora rovdjur orsakar inom jordbruksnäringen? Medan däremot björnen står för cirka 80 procent och där ersättningen huvudsakligen avser skador på bikupor och ensilage balar. Är det rimligt att skattepengar ska gå till närmast helt oskyddade balar och bikupor i terrängen?

Länsstyrelsen hänvisar också till ökad risk för att jakthundar dödas och att detta påverkar måluppfyllelsen för älgjakten. Ett skäl som inte finns i de strikta direktiv som gäller för våra hotade rovdjur, men som Länsstyrelsen uppenbarligen anser är en viktig aspekt för att drastiskt minska länets vargstam och därmed öka det jaktliga utbytet på älg! Är det rimligt?

Annons

Hur stort är då problemet för hundar? Ja, inte påtagligt stort mot bakgrund av den omfattande löshundsjakt som bedrivs. De senaste 16 åren har i snitt endast 4,8 hundar dödats eller skadats av varg i länet och i de kommuner som huvudsakligen berörs av licensjakten: Ockelbo, Sandviken och Hofors, är det årligen mindre än en (1) hund som angrips av varg. Således inget påtagligt problem, och samtidigt vet vi från en studie av Viltskadecenter att det är 6,5 gånger större risk att få sin jakthund dödad eller skadad av andra orsaker än av varg vid jakt i vargrevir! Är det då rimligt att lägga ansvaret på vargen och inte på utövare av jakt med lösspringande hundar?

Annons

Beträffande måluppfyllelsen att balansera det jaktliga uttaget av älg, kan vi under senare år se en tydlig avvikelse i förhållande till uppsatta mål. Nämligen att det vid jakt fälls betydligt fler vuxna älgar än kalvar i länets förvaltningsområden och detta oavsett om det finns få eller inga vargar alls i området. Något som helt klart har större effekt på älgstammens negativa utveckling än vargens predation. Detta genom att åldersstrukturen hos älgkor resulterar i minskad genomsnittsålder och att yngre älgkor föder betydligt färre kalvar motsvarande mer än en halvering mot normalt. Men det är vargen som får lida genom att kraftigt åderlåtas genom licensjakt. Är det rimligt?

I beslutet anges också att förvaltningsnivån skall eftersträvas, det vill säga hur många vargar som ska få finnas i länet och som beslutas av länets viltförvaltningsdelegation. En delegation som består av ett antal politiker, näringar och olika intressegrupper, men som kraftigt domineras av jaktligt aktiva delegater och som röstar därefter. Det är därför som ett av landets skogs- och viltrikaste län bara ska ha fyra årliga föryngringar (1 föryngring per 45 mil²) motsvarande 40 individer och som bara är fem individer över beslutad miniminivå som inte får underskridas. Är detta verkligen en rimlig förvaltning?

Anders Ekholm, Svenska rovdjursföreningen, region Gävleborg

Annons

Annons

Nästa artikel under annonsen

Till toppen av sidan