Bengt, mitt i julstöket får jag veta att du lämnat oss. Det skakar om och förändrar dagen och stunden och tanken. Bara så att du vet. Fast du kan ju inte längre veta att den bästa dagen är av törst, som Karin Boye skriver. Den bästa dagen är ju en dag av tröst, var nu den finns. Jo, kanske i dina frågor och funderingar.

Hur ska man veta att man har rätt? Eller hur ska man veta att rätt finns? Hjälp mig att tänka!

Det var där vi möttes, i dina tankar om hur du skulle kunna hjälpa dina elever att tänka fritt, att bli av med sina fördomar, att bryta sin bestämning, att kompensera. Och det var ju inte enbart elever du brydde dig om. Även om det var i den verksamheten vi möttes och lärde av varandra. Det var föreningsarbete och politiskt arbete i åratal och ett ständigt sökande efter de hittills främsta beskrivningarna av hur vi ska anordna samhället för att alla ska kunna leva anständigt. Var vi överens? Nix. Inte ofta, utom i den grundläggande frågan om nödvändigheten att de olika åsikterna var grundade på insikter förvärvade genom noggrann analys och studieverksamhet. Och att alla oavsett bakgrund har rätt till ett anständigt liv och att skolan ska kompensera alla med anledning av att alla positioner i samhället också har fördomar om andra.

Och den där sprudlande glädjen när du kommit på något eller när du lärt dig något nytt eller när du kom med en öppnande ärlig fråga om människans villkor och rättvisans och frihetens problem. Glädjen, inte gnöl och gnäll utan glädje. Och vi tog ofta Tomas Tranströmer till hjälp när vi tänkte och samtalade:

”Skäms inte för att du är människa, var stolt! Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt. Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.”

(Ur ”Romanska bågar”, i diktsamlingen ”För levande och döda”, 1989.)

Och nu vår plats här i Norduppland vid Dalälvens brink så annorlunda. Den mänskliga väven har förändrats helt och hållet när din livstråd brustit. Minnena träder in i stället och med minnena lagar och lappar vi livets väv tillsammans med din kära Annica och era barn Daniel och Martin med stöd i den livets varp som ännu består.

Bengt Söderhäll