Var det uppväxten på legendariska Viggbyholmsskolan i Täby som lade grunden för Ingas nyfikenhet och miljöintresse? Skolan startades av hennes pappa, Per Sundberg, och hennes mamma var en av lärarna. Skolan utgjorde ett unikt humanistiskt experiment där bild, slöjd, teater och musik var lika viktiga som matematik. Läxor och hierarkier saknades, beslut togs i stormöten med mottot alla vuxna och barn är jämlika. Kreativitet och nytänkande frodades i miljön. Inga menade att det hon fick med sig ut i livet var kärleken till naturen och förmågan att ta tag i saker. Inga blev en eldsjäl för miljön.

Musiken spelade en viktig roll i Ingas liv. Det var i Akademiska kören hon och Ernst (”Wille”/”Mike”) träffades på 60-talet. Under alla åren i Gävle var de engagerade åhörare av Gävle Symfoniorkesters konserter och Inga fortsatte med körsången i Gävle.

1975 anställdes Inga vid Statens institut för byggnadsforskning (SIB) som då utlokaliserats till Gävle. Hon var verksam vid Avdelningen för samhällsplanering. Hon intresserade sig för den enskildes behov av individanpassad omsorg gentemot statens generella lösningar. Hennes avhandling ”Omsorg och rättvisa – ett dilemma” lades 1995 fram vid Nordiska institutet för samhällsplanering. Genom att kombinera filosofi med vård och omsorgsstudier utvecklade Inga nya perspektiv, till exempel i studier av biståndshandläggares motsägelsefulla arbetssituation. Det ledde till uppdrag åt olika regionala forskningsenheter. Under 1990-talet var hon aktiv i den framväxande kvinnoforskningen vid SIB och Högskolan i Gävle.

Inga och hennes make var djupt engagerade i kampen mot kärnkraft och kärnvapen, Inga i Folk-kampanjen och Mike i Läkare mot kärnkraft och kärnvapen. Inga var aktiv i den lokala gruppen i Gävle, och som nybliven ordförande i riksorganisationen hamnade hon direkt i hetluften när Tjerno-bylolyckan inträffade 1986. Då arrangerade hon bland annat ett minnesvärt seminarium, ”Låna varandras glasögon”, för att öppna en dialog mellan företrädare för två vitt skilda världsbilder, det vill säga mellan industrin som såg naturen som ett medel att förbättra människors livsvillkor och miljörörelsen som betraktade en levande natur och bevarande av naturresurser som villkor för ett gott liv. Viljan att försöka förstå motpartens perspektiv och argument var viktig i allt Inga gjorde – en lika aktuell fråga idag som det var då.

Berggrenska gården, det sista träkvarteret som var kvar efter stadsbranden 1869, hotades av rivning. Det behövdes starka motargument och förslag på vad gården kunde användas till. Inga var med och räddade gården och med sin lågmälda envishet fick hon med sig sina vänner, vilket bidrog starkt till att de alternativa idéerna fick en lokal, Alternativboden Lyktan, för försäljning av giftfri och närodlad mat, och alternativrörelsens olika förgreningar fick en samlingspunkt. Solidaritet, självtillit, resurs-bevarande är ledorden för Lyktan och de sammanfattar också Ingas idéer om ett gott samhälle.

Inga flyttade från Gävle till Stockholm för ett drygt år sen. På sommaren 2022 råkade hon ut för en trafikolycka som starkt begränsade hennes rörlighet. Hon behöll sitt ljusa humör och sin gnista in i det sista och vi ska alltid minnas hennes underfundiga leende, nyfikna vänlighet och intellektuella skärpa.

Vännerna i Gävle