Hur klarar man sig igenom alla dödsfall och uppbrott i livet, där kris följer på kris? Bengt Härdelin sa: ”Först måste man få ordning på allt praktiskt.” Så genomlevde han sorgerna, dottern Cecilias tidiga död, skilsmässa, alla flyttar inom och utom landet.

Att vara konstnär är ett fysiskt arbete, ett hantverk, och denna praktiska sida präglade hans liv. Han byggde en originell trävilla i Vaxholm som uppmärksammades i arkitekturmedia, förädlade händigt sitt viste i Torre Vieja. När han fick konstnärsstipendium köpte han en jorden runt-resebiljett.

Samtidigt var han beläst och kunde föra intensiv konversation i djuplodande ämnen. Sin bror Alf Härdelin, Uppsalateologen, och morbrodern Elof Åkesson, Lundafilosofen, kunde han utmana med svåra frågor som ställde allt på sin spets, ifrågasatte grundvalen för allt. Han ville veta.

Uppväxten på Erik Härdelins prästgård i Ramsjö hade skärpt hans tankar men främst krav på ärlighet och sanning. Dessutom givit en närhet till arbetet och jorden i det stränga högkyrkliga hemmets och farfaderns lantbruksprojekt och ett okuvligt frihetsbehov.

Den äkta känslan blev allt för honom, något han utvecklade under utbildningen på Kungliga Akademien för de fria konsterna där han hade Bror Hjorth och Stig Blomberg som lärare. Att människorna och föremålen han tecknade och skulpterade inte var objekt utan föremål för kärlek – barnen, kvinnorna, det afrikanska landskap där han fått sin hemvist och för en tid fann kärleken. Sin innerliga grundinställning förmedlade han år efter år som lärare i teckning och konsthistoria.

Oljemåleriets kolorit och den japanskt inspirerade tusch- och akvarelltekniken vått-i-vått nådde nya djärva höjder sent och beundrades i Tokyo 2011. Han var på väg mot nya upptäckter in i döden.

Anders Hallengren