Veckan efter valet borde Socialdemokraterna ha startat sin strid för vården, mot orättvisa skattesänkningar och för människovärdet som går förlorat när SD ges inflytande.

Det gjorde man inte.

Nu är det februari, och tyvärr syns fortfarande inte någon socialdemokratisk strid. Inga nya idéer, inte ett enda förslag av värde som bygger bilden av Socialdemokraterna som ett parti i strid mot regeringen.

Det här har hänt tidigare. Efter valet 2006 lutade sig ledande socialdemokrater tillbaka och trodde att högern skulle falla på sina egna misstag.

Det gjorde man inte.

Vi fick åtta år med Reinfeldt. Och ett helt nytt Sverige. Ett Sverige där skatterna sänktes mest för de rika, för att aldrig höjas igen, och välfärden skrotades.

När Socialdemokraterna presenterar sin valanalys för några socialdemokratiska ledarskribenter under fredagsmorgonen är det som att lyssna på en fet katt som spinner förnöjt.

Man börjar med att konstatera att valresultatet är en framgång i alla tre valen.

Hallå Socialdemokraterna? Är det någon hemma? Vi har fått en brunhögerregering. Har ingen informerat er om det?

Att ni inte gjorde ett historiskt uselt valresultat, igen, är inte något att skryta om.

Inledningen borde handlat om självkritik. Om varför man inte lyfte vården som valfråga, varför Socialdemokraterna inte lyckades presentera ett enda konkret politiskt löfte före valet, förutom att fastighetsskatten inte ska höjas. Och varför man gjorde valet till någon form av presidentvalskampanj för Magdalena Andersson.

Det borde också handla om varför man gjorde sitt bästa val på många år i rika, mörkblå kommuner som Österåker. Om varför man vuxit i Danderyd och på Östermalm. Om varför rika, högutbildade röstade på Socialdemokraterna som aldrig förr. Samtidigt som man tappade både väljarstöd och valdeltagande i de fattigaste områdena.

Vad drar Socialdemokraterna för slutsatser av det?

Socialdemokraterna säger förvisso det senare. Man har tappat i de flesta utsatta områdena. Men var är analysen om att man blivit överklassparti? Det nämns inte med ett ord under presentationen. Trots att faktum är att Socialdemokraterna tappade arbetarklassväljare, men vann väljare i den monetära och utbildningsmässiga överklassen.

Sedan kommer sedvanliga socialdemokratiska slutsatser efter val. Man var inte nog tydlig. (Nej, det blir lätt så när man över huvud taget inte presenterar någon politik som väljarna kan rösta på.) Orealistiska vallöften granskades inte. (Vad sägs om att engagerar er lite mer i mediepolitiken och mediestödet istället för att klaga på granskningen. Sverige har förlorat tusentals journalister under de senaste årtiondena. I princip hela den svenska dagspressen är borgerlig efter att S-tidning efter S-tidning tvingats lägga ner. Samtidigt har SD byggt sitt eget lilla mediaimperium. Är ni verkligen förvånade över att den utvecklingen påverkar valutgångar?)

Ida Karkiainen säger efter presentationen att jo, det finns ett stort mått av självkritik. Men att det också är viktigt att partiet bygger sin självkänsla på framgångarna.

Är det verkligen det?

Är det inte mycket, mycket bättre att bara konstatera att Socialdemokraterna gjorde bort sig och körde en valrörelse tom på löften, men full av Magdalena Andersson? Och att det inte räcker när man möter motståndare som lovar att dieseln ska sänkas med 10 kronor vid pump?

Är det inte ett enormt svaghetstecken att ett parti tycker att ens främsta styrka är partiledaren?

Delar av valanalysen stämmer inte ens. I alla fall inte ur ett Gävleperspektiv. Rörande sociala medier konstateras det att S finns i sociala medier, men interagerar inte med väljarna. Man är duktiga på att pumpa ut budskap, men inte på dialogen. "I lokala forum finns inte Socialdemokraterna i tillräcklig utsträckning."

Den som någon gång besökt kommentarsfälten till exempelvis ledarna på Arbetarbladet vet att det där inte stämmer. Det kryllar av lokalpolitiker i dem. Och det är fantastiskt. Det finns goda S-exempel. Men uppenbarligen har Socialdemokraternas ledning aldrig bemödats sig med att försöka hitta dem.

Är det något som sänker självkänslan i ett parti är det väl ändå att det arbete som faktiskt utförs, osynliggörs?

Bara en tanke.

Det kanske viktigaste som sägs under fredagsmorgonen är följande:

1. Socialdemokraterna var bra på att peka på vinsterna i skolan som ett problem. Och att den politiken behöver gälla fler områden.

2. Inga väljargrupper får tas för givna.

Det där sista är särskilt sant när det gäller kvinnorna. Socialdemokraterna måste ge kvinnorna i vården och omsorgen mer än vackra ord. Man måste ge dem politik som skapar en bättre vardag för dem. Vilket handlar om allt från arbetsvillkor i kommunala verksamheter, till statsbidrag som ökar personaltätheten i vården.

Annars kommer kvinnor förr eller senare tröttna på Socialdemokraterna.

Även om Socialdemokraterna tyvärr uppenbarligen är ganska upptaget av sin egen förträfflighet finns små korn av självinsikt trots allt.

Men det är direkt förolämpande mot partiet att komma fram till att det krävs politikutveckling.

Skulle partiledningen bara lyssna mer på sitt parti, och mindre på det Håkan Juholt kallat "klägget", skulle Socialdemokraternas politik se helt annorlunda ut. Socialdemokraterna är trots allt ett parti som bland annat fattat kongressbeslut om tänderna ska vara del av kroppen försäkringsmässigt, och att vinstkarusellen i välfärden måste få ett slut.

Att partiledningen inte behagar lyssna, är inte samma sak som att grunden för en politik som vinner val inte finns där.

Det gör den.

För det är inte bara Magdalena Andersson som är bra.

Det finns väldigt många andra socialdemokrater som är det också.

Se dem.

Och lyssna på dem.

Då kanske ni för en gångs skull slipper sitta och skriva valanalyser som handlar om att ni inte varit nog tydliga och att media är dåliga.