Vi vet redan att könsklyftan aldrig har varit större politiskt än den är idag. Bland unga är den särskilt stor.

Hur kommer det påverka familjebildning i framtiden?

Den tanken kommer ganska självklart efter att ha läst TCOs rapport om att kvinnor fortsätter trilla rakt ner i kvinnofällan som patriarkatet gillrat.

Män fortsätter ta ut lite föräldraledighet och vara någon typ av reserv i sitt eget hem. Kvinnor tar ut majoriteten av föräldraledigheten. De stannar hemma hela 9 månader längre än männen de skaffat barn med.

Det finns förvisso en nykonservatism som bland annat gjort hemmafrun lite het igen. Men hur kan det fortsätta se ut så här? Varför vill pappor inte vara med sina barn? Och varför fortsätter kvinnor ta ett ansvar i familjen som betyder sämre förutsättningar i arbetslivet och lägre pension?

Frågan om individualiserad föräldraförsäkring är stendöd politiskt just nu. Den enda verkliga debatten om kvinnofällan hittar man just nu på ekonomiforum. Det känns, eh, en smula udda att inte ens den politiska vänstern och kvinnor som Magdalena Andersson tar den här debatten. Trots att hon gärna pratade under valrörelsen om att svensk jämställdhet ska gälla alla kvinnor.

Men vad är egentligen svensk jämställdhet? För jämställdhet, handlar det i alla fall inte om. Det visar TCOs siffror tydligt.

Det är lätt att stå och yla under en valrörelse om att kvinnor måste ut på arbetsmarknaden. Men om Magdalena Andersson och Socialdemokraterna verkligen skulle mena det, skulle man strunta i populistiska förslag som slopat flerbarnstillägg från tredje barnet (familjeplanering är dock något som lyft Sverige från fattigdom till rikedom) och ge sig på de riktigt obekväma frågorna.

Som den om en individualiserad föräldraförsäkring.

Den skulle, till skillnad från slopat flerbarnstillägg, faktiskt göra skillnad på riktigt. Det skulle tvinga män att ta större ansvar i hemmet. För det är när första barnet kommer som kvinnor blir husslavar i sitt eget hem på riktigt. Det är då klyftan i det obetalda arbetet accelererar mellan mannen och kvinnan.

I många svenska hem kompenserar man inte ens kvinnan ekonomiskt för att hon stannar hemma längre. Trots alla de negativa ekonomiska konsekvenser som följer med att vara projektledare för Familjen AB. Trots att det exempelvis är fullt möjligt för mannen att skriva över pensionsrätt på den som tar hand om barn även han varit med om att sätta till världen. Barn män visar desto mer begränsat intresse för när de väl är på plats, redo att göra kaos av livet som man kände det.

När den här frågan avhandlas brukar det alltid dyka upp kvinnor som finstämt förkunnar att man aaaaldrig ångar tiden med sina barn och att man förvisso kanske blev fattigare i kronor och ören, men rikare på tid med sina barn.

Absolut.

Men varför resonerar så få män så här om det är ett så fantastiskt val?

Varför gör inte de samma val som mammorna, om pengarna nu inte är så viktiga?

Och hur kul tror ni det är för barn att se mamma bli fattigpensionär? Hur bra tror ni det känns i magen på ett vuxet barn att mamma tvingas vända på varenda krona för att få vardagen att gå ihop och aldrig kunna unna sig något extra som pensionär?

Att ha tid tillsammans med sin familj är fint.

Att bli fattig på grund av det är orimligt.

Så enkelt är det faktiskt.

Politiker som vill att kommande generationer kvinnor ska få det bättre individualiserar därför föräldraförsäkringen.