Ute ur pandemins värsta dagar kändes det som om det gick att andas igen. Vaccinen hade kommit, världen var på väg att öppnas. Analytiker hade pratat om att det nya glad 20-talet kunde ligga framför oss.

Det blev inte så.

Den här dagen för ett år sedan invaderade Ryssland Ukraina. Och i ett slag byttes förhoppningarna om post-pandemitiden, till dystra framtidsutsikter och ekonomisk kris.

Inflationen har stigit under året som gått. Räntorna höjts för att parera. Energipriserna har rakat i höjden. Säkerhetsläget försämrats. Ryssland är en mäktig nation som valde att använda sin makt till att invadera Ukraina.

Sverige svängde i Nato-frågan den våren. Beslut fattades om att ansöka om medlemskap och Natoivrarna jublade. Det har urartat till ett högerlett kaos där den svenska regeringen valt att krypa för Erdogan i förhoppning om att det ska få Turkiet att säga ja till oss. Varför vi vill liera oss med en sådan nation är obegripligt. Men här står vi nu. De svenska Nato-ivrarna är inte lika ivriga längre.

Och kritikerna har hela tiden haft rätt. Vad hade vi egentligen väntat oss av processen för att bli medlemmar i en organisation där vi ska samarbeta med bland annat Turkiet?

Ukraina fortsätter kämpa för sin överlevnad. Men ju längre ett krig pågår, desto större tenderar omvärldens likgiltighet bli. Krigsrubrikerna blir en del av den dagliga mediedieten. Kriget någon form av vardag, så även i landet det pågår. En realitet att förhålla sig till samtidigt som mat ska lagas, kläder tvättas, toalettbesök göras och barn uppfostras. Opinionsundersökningar visar att stödet för att skicka vapen till Ukraina och upprätthålla sanktioner mot Ryssland sjunkit i bland annat Tyskland och Italien. Det är orimligt. Men tyvärr också en del av logiken.

Under krigets inledande dagar vädjade Ukrainas president om att vi inte skulle glömma landet. Han förstod vad alla som studerat konflikter förstår, att krig riskerar bli ett normaliserat läge och organisationer som EU riskerar göra för lite. Det har trots allt varit EUs signum vid tidigare konflikter. Man har agerat saktfärdigt. Och man har inte gjort tillräckligt.

Kriget mot Ukraina är ytterligare komplicerat. Tyskland är beroende av rysk gas. Italien av oligarker som köper landets lyxmärken. Inflödet av ryska, smutsiga oligarkpengar har varit stort till Europa, och oligarkerna har till och med kunnat köpa sig medborgarskap i unionen tack vare mindre nogräknade länder som Malta. Eller ett pass. Vilket man nu har föredragit som en av världens superrika med goda kontakter i Kreml.

Efter Europas kuster där de rikaste flockas har det alltid funnits plats för super yachts ägda av Putins kompisar.

Europa har inte rena händer i kriget. Vi har låtit Putin hållas, för att så många varit beroende av hans välvilja, och hans vänners pengar. När Putin höll sitt tal till nationen gjorde han det i en italiensk jacka från ultralyxmärket Loro Piana. En symbolik så god som någon.

Att ha lågt ställda förväntningar på framtiden i dessa tider är ganska naturligt. Putin tvekade inte en sekund att plåga Ukraina och inleda ett krig precis när pandemin började lida mot sitt slut.

En pest ersattes av en annan.

Hur långt hans stormaktsambitioner kommer driva honom och Ryssland vet ingen idag. Vad som finns är gissningar.

Och precis som pandemin har kriget i Ukraina blivit en del av vardagen.

Vad som gör såväl virus som diktatorer framgångsrika är vår begynnande likgiltighet med vilken följer oförsiktighet allt eftersom dagarna läggs samman och gör såväl pandemier som krig till ett normaltillstånd.

Vilket just därför aldrig får hända.