En anekdot lyder att om två folkpartister möts har de tre åsikter om ett samtalsämne. Att folkpartister, eller liberalpartister kanske det heter nu, är debattglada står sig. De gillar att kritisera och opponera, gärna mot makten. Helst om den är staten.

Svante Nycander, länge yrkesverksam på Dagens Nyheters ledaravdelning och liberal, berättade att han plötsligt 1979 fann sig vara på många middagar där statens makthavare satt vid bordet, en statsminister eller utrikesminister. Det var på Ola Ullstens folkpartiregerings tid.

Många av de på 60- och 70-talen debattglada, maktkritiserande folkpartisterna hade plötsligt blivit statliga makthavare och ersatt de socialdemokrater de i årtionden tagit spjärn mot. De yngre av folkpartisterna var i den fyrtiotalistgeneration som då inlett sin (yrkes-)karriär i samhället.

En stor del av denna generation, med bästa tänkbara förutsättningar, kom att inleda karriären med att vara vänsterpolitiska runt 1968 och på 70-talet. Men en mindre, och på pressens åsiktsbildande sidor aktiv, del av kullen var liberaler. En var Olle Wästberg.

Han har skrivit en memoarbok, I tidens skugga (Ekerlids Förlag). Hans vandring i politiken, medierna och näringslivet skildras i den. En privilegierad fyrtiotalists vandring. Så är det, även om han själv kanske inte ser det så. Exempelvis så satt han i 30 år i Folkpartiets styrelse.

1982 talades det om Wästberg som möjlig ny folkpartiledare men det blev Westerberg, Bengt, som året därpå blev det. Det var Per Ahlmark som föreslog Olle Wästberg. Ahlmark var Wästbergs förebild i politiken. Olle gick med i Per Ahlmark snarare än Folkpartiet, ungefär som Mona Sahlin har sagt att hon gick med i Olof Palme snarare än Socialdemokraterna.

Wästbergs karriär är kantad av artiklar av honom i Stockholmspressen i en rad ämnen, som (höjt och högt) ulandsbistånd, (generös) flyktingpolitik, demokratifrågor och annat. På 60- och 70-talen var hans åsikter i de ämnena radikala och kritiskt utmanande mot (regerings-)makten. I backspegeln framstår de snarare som politiskt korrekta, "pk".

De i debatten centrala dagstidningar som Olle Wästberg blev publicerad i kallas i dag av vissa för pk-media. Olle Wästbergs samhällskritiskt engagerade åsikter är i dag etablissemangets åsikter som högerpopulister tar spjärn mot.

Olle Wästberg och hans folkpartistiskt liberala ideal har gått från att ha varit (mot regerande socialdemokrater) utmanande outsideråsikter till insideråsikter som utmanas, men nu från höger. Och hans parti, som nu heter Liberalerna, är en del av en högerregering och den genomför en hel del högerpopulistisk politik eftersom den behöver stödet från ett högerpopulistiskt parti.

Det som Olle Wästberg stått för under sitt politiska liv står i dag snarare Centerpartiet än Liberalerna för. Hans gamla styrelsekollega i Folkpartiet, dess tidigare partiledare, Bengt Westerberg röstade för övrigt på C i riksdagsvalet 2022.

Den karriär Wästberg gjort är knappast möjlig att göra i dag. Att han lyckades på 60-, 70-, 80- och 90-talen var en prestation och svår även då för många personer och särskilt om de kom från utanför huvudstaden och dess centrala politiska, kulturella eller ekonomiska kretsar.

Nästan allt har ändrats nu: partipolitiken, medielandskapet, arbetsmarknad och näringsliv. Samhället har även blivit mer slutet och har större grad av misstroende i sig.

I dag hade en som (en ung) Olle Wästberg kanske fått försöka sig på en karriär som influencer, men konkurrensen där är hård. Inte minst på de områden som Olle Wästberg har som sina intressen, exempelvis amerikansk politik. Sedan sin tid som generalkonsul i New York har han ett vecko- och nyhetsbrev som han sänder ut som har intressant innehåll bland annat om USA. Så Wästberg har delvis hängt med i samhällsutvecklingen.

Olle Wästberg är trots sin centrala position i politik och medier en person som konstigt nog lyckats vara lite grann av en doldis, undantaget det dryga år runt 1994 som han var chefredaktör för Expressen.

I en del av boken där Wästberg skriver om sin hjärthälsa och operationer för han resonemang om att han fick behandlingar som ganska nyligen hade slagit igenom. På det området hamnade han också rätt i tiden.

Mellan och på raderna verkar Olle Wästberg ha en sympatisk personlighet, även om han haft hårda nypor också bland annat som statssekreterare i finansdepartementet på 90-talet under Anne Wibble och på Expressen runt 1994.

De VPK-are (kommunister) som satt nära honom i riksdagen på 70-talet tyckte också att det det skulle bli synd om, eller när, han skulle spärras in om VPK fick makten och Wästberg då motsatte sig den politik VPK skulle genomföra eftersom Olle Wästberg var så trevlig.

Läsningen om Olle Wästbergs politiska och massmediala liv är också trevlig, men väcker tankar på att han är ännu en fyrtiotalist som nu är uppåt 80 år som haft en enastående yrkeslivsbana. Tidens skugga föll inte på honom utan dess ljus. Ett ljus som föll även på många av hans generationskamrater.