Jag hörde till dem som aldrig trodde att den ryska regimen skulle vara både så korkad och så barbarisk att den verkligen skulle gå till anfall mot Ukraina. Morgonen den 24 februari för ett år sedan förstod världen och jag att den ryska ledningen var just så enfaldig och barbarisk. Nu ett år senare ser vi konsekvenserna av den ryska imperialismen: Döda civila i Ukrainas städer efter urskillningslösa attacker, ruiner, en enorm flyktingvåg och otaliga döda ukrainska soldater.
I dagsläget är det svårt att hoppas att kriget – som egentligen varat ända sedan 2014 - ska upphöra ens detta år. Vi har ögon som vant sig vid mörkret.
Annons

Hjälpsändning till Ukraina.
Bild: Eva-Lena Niklasson
Annons
Till det ska, när människoliv räknas, läggas de uppåt 140 000 döda ryska soldater som regimen skickat fram som kanonmat och som inte har en susning om vad de ska slåss för. En annan konsekvens är oro i världsekonomin och kanske allra värst: en svårare livsmedelssituation för fattiga människor utanför Europa. Och, tyvärr inte att förglömma: Överallt en våldsam militär upprustning och blomstrande vapenindustrier, inte minst den svenska. Resurser som hade behövts för gröna investeringar och välfärd transfereras nu till militären.
I dagsläget är det svårt att hoppas att kriget – som egentligen varat ända sedan 2014 – ska upphöra ens detta år. Vi har ögon som vant sig vid mörkret.
Och man kryper ihop i förtvivlan över allt detta. Det mest fruktansvärda är naturligtvis det mänskliga lidandet och förödelsen i Ukraina. Men anfallskriget utlöste också en geopolitisk jordbävning av svåröverskådliga dimensioner. Ett kallt och alltmer hett krig har återuppstått. Kärnvapenhotet lägrar sig åter över världen, även om man kan hoppas att det ska oerhört mycket till innan taktiska och än mer strategiska kärnvapen används. Men vem vet i slutändan hur Vladimir Putin reagerar om kriget eskalerar och samtidigt går dåligt ur hans synvinkel.
Jag är född 1959. Under min livstid kan jag räkna upp de geopolitiska jordbävningar som ägt rum sedan jag föddes. I det här sammanhanget är ordet ”jordbävning” möjligen nästan stötande, med tanke på alla de döda som ligger under rasmassorna i Turkiet och Syrien. Geopolitiska jordbävningar är på en och samma gång mer abstrakta men till sina konsekvenser likväl mycket konkreta.
Annons
Annons
Vi kan räkna bakåt. År 2003 invaderade USA och en koalition av villiga Irak, i strid mot folkrätten också då. Invasionen slog brutalt sönder inte bara en diktatur utan också ett helt samhälle. Alla helvetets portar öppnades. Ofattbara mängder liv gick till spillo. Terrororganisationen Islamska staten uppstod ur ruinerna. En enorm flyktingvåg utlöstes från Irak och Syrien som gav vind i seglen åt islamofoba rörelser i västvärlden. Invasionen var ett skolexempel på nyimperialsim, men det ledde inte till några sanktioner mot det USA som invaderade ett annat land.
1989 innebar ett långt mer positivt geopolitiskt skalv. Muren föll. Stat efter stat kastade av sig det sovjetiska oket och det såg ut som att en ny frihetsera var i vardande. Tyvärr föll muren under en tid då alla slags marknadsliberala experiment ansågs självklara. Över en natt skulle en illa fungerande kommandoekonomi bytas ut till en nyliberal utopi. Resultatet blev ett massivt fall i levnadstandrad och snart en oerhörd förmögenhetsöverföring till de uppstigande oligarker som nu skaffade sig inflytande, både på det ryska folkets och inte minst det ukrainska folkets bekostnad.
En förklaring till Vladimir Putins cementering av sin maktposition är att många ryssar tyckte att han bringade ordning i kaoset. Det faktum att han själv på kuppen blev en av jordklotets rikaste män, tack vare pengar som ytterst kommer från ett utsuget folk, har han inte skyltat med inför sina undersåtar.
Annons
Men 1989 var ett befrielsens år. Jag var då tillsammans med en flicka som några år tidigare hade flytt från Tjeckoslovakien. När muren föll och den tjeckiska sammetsrevolutionen inträffade, grät hon. Av glädje och hemlängtan.
Annons
Kanske var 1975 året då ett annat av de geopolitiska skalven under min livstid inträffade. Då lämnade de sista amerikanska helikoptrarna sydvietnamesiska Saigon efter att den amerikanska militärmakten besegrats. Det var kulmen på en lång historia av antikolonial kamp. Då var jag femton år. Jag minns hur min far jublade över detta. Men bilderna jag har av Vietnamkrigets slut är antagligen överlagrade av ett otal filmer från händelserna.
Nu genomlever vi den senaste geopolitiska jordbävningen. Ett Kreml som drömmer om att återupprätta såväl det heliga gamla tsarryssland som det sovjetiska väldet har försatt Europa i extrem spänning. Det folkliga stödet för ett kämpande Ukraina är i Sverige och i Europa ännu starkt. I USA är det möjligen på väg att svikta, men ingen vet naturligtvis vart det tar vägen.
Hur länge till ska det ryska aggressionskriget fortsätta? Jag har inga profetior att komma med. Jag är tom.