På tisdagsförmiddagen meddelade Ulf Kristersson att sannolikheten för att Sverige och Finland kommer gå med i Nato vid olika tidpunkter har ökat.

Finland har levt upp till sina åtaganden tycker Turkiet. Det har däremot inte Sverige gjort anser man.

Söndra och härska, är Turkiets melodi med andra ord.

Men Sverige och Finland ansökte om medlemskap samtidigt av säkerhetspolitiska skäl. Vi har haft ett nära samarbete i försvarsfrågor över tid. Och den som tjänar på att vi går med vid olika tidpunkter är Putin.

Att vi hamnat i den här sitsen kan vi tacka Ulf Kristersson, Tobias Billström och Jimmie Åkesson för. Ulf Kristersson och Tobias Billström har låtit Turkiet köra med Sverige, vilket gjort oss till en svag motpart i förhandlingarna. Entré gör sedan Rasmus Paludan, finansierad av SD-kopplade Chang Frick, som river av koranbränning utanför Turkiets ambassad. Jimmie Åkesson borde hålla bättre koll på sitt gäng. För det här är hans gäng. Den som månar om Sverige saboterar inte för Sverige. Men det är precis vad som skett.

Att Magdalena Andersson konstaterar att det naturligtvis inte är bra om Finland blir Natomedlem före Sverige är hård kritik mot regeringen, formulerad i diplomatiska. Hon har också rätt när hon säger att det här vore ett avsteg från Natos "open door policy".

Klart är att den svenska Natoprocessen kantats av problem. Det är orimligt att Ulf Kristersson och Tobias Billström varit så undfallande gentemot Erdogan. Och det är precis lika orimligt att SD - kopplade individer bidragit till att både försvåra Natoprocessen för svenskt vidkommande och dessutom försämra vårt säkerhetsläge.

Det hela är genant. Men det gör oss också mer sårbara.

När Finland beslutade sig för att ansöka om Natomedlemskap hade Sverige i praktiken få andra alternativ än att även vi ansöka om ett medlemskap.

Väldigt uppenbart är dock att de Natoälskande svenskarna i den politiska sfären grovt underskattat vad ett Natomedlemskap faktiskt innebär, och vilka hinder som skulle kunna föreligga i processen för ett svenskt medlemskap.

Debatten i Sverige har varit obefintlig om Natomedlemskapet, trots att svängningen handlar om en av de största politiska förändringarna på årtionden. Att det inte är oproblematiskt att ingå i en kärnvapenallians tillsammans med odemokratiska länder som Turkiet är en självklarhet. Men de som över huvudtaget lyft den här typen av frågeställningar har snabbt klubbats ner i debatten och avfärdats.

Men Erdogan har under hela processen visat att invändningarna som funnits från Natokritiker är legitima. Erdogan har använt den svenska ansökan som en del av sitt inrikespolitiska spel inför valet i Turkiet 14 maj. Han har ställt krav på Sverige som utgjort uppenbara angrepp mot kurderna.

Att gå med i Nato må ha varit det enda handlingsalternativet som fanns efter Putins angrepp mot Ukraina.

Men vad Natoprocessen så här långt visat oss är att det är långt i från det bästa handlingsalternativet.

Ett alliansfritt Sverige hade varit att föredra.

Men när processen för ett medlemskap initierats måste vi också kunna förvänta oss att den hanteras på ett professionellt sätt av sittande regeringen.

Tyvärr har Ulf Kristersson och hans regeringen visat sig vara odugliga även på det här området.