Nu ska den nya regeringens program förverkligas. Bland andra bestämda uttalanden och föresatser finner man löftet att driva arbetslinjen hårdare, kombinerat med bidragstak. ”En central princip för det svenska välfärdssamhället är att alla som kan står till arbetsmarknadens förfogande och anstränger sej för att få ett jobb.” Folk ska ta i och göra rätt för sig. Inte gå och dra och bli försörjda av det allmänna. Förmodligen tilltalar denna inställning många, särskilt sådana som sliter med ett lönearbete man egentligen inte trivs med.

Här finns dock lite att granska. För det första, vad menas med ”arbete” i denna arbetslinje. Det förefaller betyda anställning. En anställningslinje, där det handlar om att underordna sig en arbetsgivare, vilken som helst med vilken syssla som helst. Ska man dra slutsatsen att egenföretagare av alla slag inte arbetar, inklusive hantverkare, konstnärer, författare, musiker, med flera? Ska man anse att den enda värdefulla sysslan, om man förlorar eller lämnar en anställning, är att omedelbart ”stå till arbetsmarknadens förfogande” genom att ringa runt och söka anställning, vilken som helst? Utsätta sig för olika CV-skrivarkurser och liknande, samt idogt registrera och avrapportera sina strävanden?

Vore det helt omoraliskt att till exempel i stället pröva att utveckla och etablera en innovativ idé, att skaffa sig en ny utbildning eller att kasta sig in i ideella verksamheter inom politik, idrott, föreningsliv eller grannsamverkan? Renovera hus, ta hand om behövande? Att skapa fria program och sajter på nätet, som var och är en förutsättning för internet? Att söka förverkliga oförlösta drömmar om en meningsfull och kreativ tillvaro?

Det märkliga med denna arbetslinje är att den uttrycker en djup misstro mot människors arbetslust, det grundläggande mänskliga behovet att vara meningsfullt verksam till fromma för samhället. Ingen står ut med en längre tids passivitet. Men vissa verkar ju inte vilja låta sig anställas? Det kan ju faktiskt bero på att alla anställningar inte upplevs särskilt meningsfulla, inte för den anställde och ibland även för samhället.

Det flesta kan nog nämna ett antal etablerade typer av lönearbeten som man anser mindre meningsfulla, rent av tveksamma för samhällets bästa. Utredningar (till exempel refererade i boken Bullshit Jobs av David Graeber) visar till och med att betydande delar av arbetsmarknaden, framför allt relativt nya administrativa jobb av olika slag, ofta med lite krångliga titlar på engelska, befolkas av personer som själva anser att deras jobb inte bidrar nämnvärt positivt till samhället. Samtidigt kan alla säkert beskriva ett antal verksamheter som sker utanför penningekonomin som kan vara meningsfulla, både för individen och samhället. Redan dessa fakta torde vara skäl att modifiera synen på arbete, som den uttrycks i arbetslinjen.

Andra skäl till reform är ju datorisering och robotisering, utlokalisering av jobb till mer lönsamma länder och de allmänna effektivitetskraven i arbetslivet, faktorer som alla begränsar antalet tillgängliga anställningar. Varför inte rentav pröva att garantera folk en villkorslös ekonomisk grundtrygghet på modest nivå och se vad som händer?

Arbetet i industrisamhället har blivit något man ”har”, något man ”kommer i” om man inte har, och sedan ”är i”. Tills man ”går” i pension, och förväntas sluta arbeta, det vill säga inte vara anställd. Tanken att arbete är något man gör har hamnat i bakvattnet. Motsatsen till arbete är nu arbetslöshet, inte till exempel vila eller rekreation.

Antag att arbetslinjen i stället för att betyda ett tvång att anställa sig betydde en tillit till människors arbetslust, som ledde till olika förändringar av arbets- och livsmiljöer, arbetsmetoder och trygghetssystem för att ge utrymme för denna lust och för en medfödd kreativitet, med eller utan anställning. En verklig respekt för arbetet som det sätt att förverkliga sig som samhällsmedborgare, som arbetslinjens förespråkare ibland faktiskt talar om, mitt i sin misstro mot folk som söker egna vägar utan anställning. Ett tips till den nya regeringen.

Anders Erkéus, Piratpartiet