Som i Sverige så också i Finland, kan man säga om utgången av finska riksdagsvalet. För det blev förlust för den sedan fyra år sittande rödgröna fempartiregeringen ledd av Sanna Marin (S). Hon blev med Natoansökningarna för Finland och Sverige till följd av Rysslands krig mot Ukraina känd i Sverige. Och hon var populär i Finland. Men det räckte inte för att hon skulle nå fortsatt majoritet för sitt regeringsunderlag.

För även om Marins S gick framåt backade tre partier i underlaget, Vänsterförbundet, miljöpartiet De Gröna och Centerpartiet. Femte partiet, socialliberala Svenska Folkpartiet, stod still. Dessa fem partier tappade sin majoritet trots att den var stor, 58 procent av mandaten. Till följd av tapp för Vänsterförbundet, Centern och Svenska Folkpartiet med 20 mandat erhölls bara 99 mandat av riksdagens 200, vilket inte räcker för regerande. Ökningen för Marins S på tre mandat blev för liten för att kompensera de andras tapp.

I valrörelsen dominerade ekonomiska frågor. Till skillnad mot i Sverige för ett halvår sedan var det dock inte plånboksfrågor om bensin-, diesel-, mat- och elpriser utan nationalekonomi gällande statens finanser och främst statsskulden. Det liknade läget i Sverige i valet 1994 då behovet av sanering av nedkörda statsfinansers stora budgetunderskott och statsskuld dominerade debatten.

Valet kom också att bli ett statsministerval där partiledarna för de tre största partierna, S, moderata Samlingspartiet och Sannfinländarna som kan liknas vid Sverigedemokraterna, var i centrum. Särskilt statsminister Sanna Marin och Samlingspartiets Petteri Orpo. Han och hans parti drev att statens finanser måste förbättras, främst genom nedskärningar, eftersom Marins S-ledda regering har låtit många utgifter öka även om det varit för att värna välfärden i kriserna till följd av coronapandemin och Rysslands krig mot Ukraina.

Mellan Samlingspartiet och Sannfinländarna, lett av Riikka Purra, finns en del likheter men även olika syn på behovet av arbetskraftsinvandring där de förra anser att sådan behövs och de senare inte anser det. I valet 2019 kom frågor om klimatet och även om offentliga välfärden att stå i centrum. Det gynnade De Gröna, men även Vänsterförbundet och Socialdemokraterna som alla var i opposition då. Och de missgynnade Samlingspartiet som då satt i regeringsställning. I årets val kom De Gröna att missgynnas av att klimatfrågan inte var lika prioriterad av väljarna som i förra valet.

Valutgången kom att ge Samlingspartiet (Moderaterna) och Sannfinländarna en stark ställning i riksdagen med 17 nya mandat för dem, tio för de förra och sju för de senare. Det gav dem 24 procent respektive 23 procent av mandaten, sammanlagt 47 procent. Med Kristdemokraternas 2,5 procent av mandaten ger det hälften av mandaten så när som på ett mandat. Om de tre partierna till höger får över Svenska Folkpartiet från förra fempartiregeringen skulle det ge en majoritet med 54 procent av mandaten. Ett sådant underlag för en regering skulle likna hur det nu är i Sverige.

Väljarna har röstat så att Sanna Marins regeringsunderlag hamnat i minoritet trots att Marin och andra i hennes regeringsunderlag varnat för att det kan innebära försämringar i den offentligt finansierade välfärden om högerpartiet Samlingspartiet får leda en ny regering. Något annat sätt än att försämra välfärden finns inte om Samlingspartiet ambition att förbättra statens finanser ska genomföras.

En stor del av väljarna prioriterade saker som gjorde dem benägna att rösta på ett annat parti än Sanna Marins socialdemokratiska eller de i hennes regeringsunderlag. Många väljare kom att sätta bland annat förbättrade statsfinanser och minimal invandring samt lägre klimatpolitiska ambitioner högt. Det ledde många att rösta på Samlingspartiet respektive Sannfinländarna.

Att en gammal och åldrande befolkning gör att Finland liknar ett ålderdomshem, som en liknelse lyder om Finland, och skulle behöva få fler och yngre invånare från andra länder för att försörja de många äldre hindrade inte att fler än någonsin röstade på Sannfinländarna som är motståndare till invandring. Om Samlingspartiet lyckas bilda regering med Sannfinländarna, som har många väljare som vill ha en bra offentlig välfärd och inte försämra den för att förbättra statsfinanser, och genomföra en gemensam politik återstår att se.

Sannfinländarna vill ha åtgärder som Samlingspartiet kan ha svårt att gå till mötes som lägre ambitioner i klimatpolitiken, neddragningar i ulandsbiståndet och försämring av svenskans ställning i skolan utöver ingen arbetskraftsinvandring. De två partierna var eniga om att vara emot mycket av Sanna Marins rödgröna regerings politik. Att enas om en egen gemensam politik som går att genomföra med fortsatt stöd från alla de egna väljarna blir svårare. Även det liknar Sverige och politiska högersidan nu.