Den politiska högervågen, som nu senaste tyvärr visade sig i Finland,  har i grund och botten en upphovsman: Högermannen, rikingen och imperialisten Vladimir Putin. Det anfallskrig han utlöste mot Ukraina förra året har framförallt tagit livet av en massa människor. Men det har också lett till en historiskt hög inflation och ett enormt vurmande för upprustning. Därmed går nu alltmer resurser som borde gå till välfärd och grön omställning istället till försvarsmakterna.

En tryckvåg från höger går genom politiken. I Finland syns det ju extra tydligt när vänstern och de gröna backar kraftigt medan motsvarigheten till de svenska moderaterna samt motsvarigheten till svenska SD växer.

Det är inte roligt. Om kanske fem, tio år kommer västvärldens länder att stå där med överdimensionerade försvarsmakter och en än mer underdimensionerad välfärd och magrare resurser för att lösa klimatkrisen. Denna första aprilvecka passeras redan den dag då exempelvis Sveriges andel av jordens resurser redan förbrukats.

Så vad ska man glädja sig åt?

Ska jag glädja mig åt de avtal som slutits i lönerörelsen? För all del. Avtalen som slutits mellan fack och industri samt Handelns avtal slutade faktiskt på högre nivåer än vad åtminstone jag trodde det skulle bli. 4,1 procent i år och litet mindre nästa år. Är det bra? Nja, det är på sin höjd acceptabelt eftersom reallönerna har minskat med dramatiskt på grund av inflationen. I klartext betyder det att väldigt många kommer att få det sämre de närmsta åren.

Eller ska jag glädja mig åt att Centerpartiet och Socialdemokraterna, Muharrem Demirok och Magdalena Andersson, plötsligt står sida på en presskonferens och gör ett gemensamt utspel om regeringens bristande, för att inte säga obefintliga klimatpolitik, den som mest består av klimatminister Romina Pourmokhtaris energiska svada och inte mycket mer. Är det detta jag ska glädja mig åt?

Tja, priset för detta är att den rödgröna sidan i svensk politik faktiskt försvagas. Varför fick Miljöpartiet inte vara med på den där presskonferensen? Och vad säger Vänsterpartiet om utspelet? Gladast här är nog centerledaren som nu fått en chans att äntligen komma in i det politiska spelet. Hans företrädare, Annie Lööf, svajade alltid i stödet för Magdalena Andersson när hon ledde regeringen.

Framöver får vi se om centerledaren vågar gå så långt bort från den doktrinära marknadsliberalism som centern länge stått för att han verkligen tar ställning i exempelvis frågan om marknadsskolan, alltså det unikt marknadsstyrda skolsystem som Sverige har och som nio av tio lärare ogillar, liksom även en majoritet av borgerliga väljare. Vågar Demirok ta ett sådant steg?

Snart påsk. Och det stora kors som världens befolkningar är uppspikade på stavas helt enkelt nyliberalism. I en undersökning nyligen framkom att en majoritet av väljarna säger sig vara beredda att ”pausa” demokratin om det krävs för att olika samhällsproblem ska kunna lösas, såsom gängskjutningar eller klimatkris.

Det är deprimerande, med tanke på den auktoritära högervåg som går genom världen, inte bara i länder som Ungern eller Polen, utan även i liberalismens Frankrike. Där bestämde ju nyligen president Macron att kringgå parlamentet för att få igenom en fruktansvärt impopulär försämring av pensionerna. Det ledde till massprotester, men Macron körde över dem.

Men tänk om den där idén att ”pausa” demokratin bottnar i det faktum att i en alltmer marknadsfixerad värld blir marknaden till slut viktigare än demokratin och politiken. Rösta med fötterna, via de val du gör på marknaden – det är vägen till förändring, inte demokrati och politik.

Det är inget att glädjas åt.

Påsken närmar sig. Vi har alla våra kors att bära. Jag gläder mig i vart fall åt att parisarna i en folkomröstning röstade nej till elsparkcyklar i den vackra staden. Nio av tio som avlade sin röst sa nej till dessa leksaker. Alltid något!

Det kan jag glädja mig åt.