När Fredrik Reinfeldt var statsminister brukade han presentera "reformer". Vilket media upprepade oreflekterat. Problemet var bara att såväl granskningar som Riksrevisionens rapporter gång på gång visade att allt Fredrik Reinfeldt och hans regering presenterade som reformer inte var reformer. Ett mer korrekt ord för vissa av åtgärderna var "nedskärningar".

Men när media anser att rollen är den av att rapportera vad som sägs, blir det så här. Trots att varje ord från ett parti har ett politiskt syfte, använder journalister ofta samma ord i sin rapportering för att återge exempelvis innehållet i en presskonferens. Och blir då helt plötsligt inte alls objektiva granskar, utan del av partiernas propagandamaskineri.

Det är tyvärr därför också väldigt enkelt att manipulera media som politiker.

Den sura erfarenhet gjorde svensk media när Sverigedemokraterna kallade till presskonferens om budgetfrågan efter valet 2014, en presskonferens flera medier tyckte var en god idé att direktsända. Sverigedemokraterna lade sedan över 20 minuter på att propagera för sin migrationspolitik, för att till sist komma fram till budgetfrågan. En typ av politisk reklamplats som inte går att köpa, men som flera medier bjöd på helt gratis av ren naivitet.

Men så naiva medier har demokratin inte råd med.

Ingen har förmodligen använt sig av den rådande medielogiken, och för all del även den ofta pompösa självbilden av att vara objektiva granskare, mer effektivt än Donald Trumps rådgivare Steve Bannon. Vad han insåg var att media är det perfekta kärlet för att göra lögner trovärdiga.

Att rapportera blir, när partier ljuger, att fungera som megafon för lögnerna. Bara det faktum att något lyfts av media ger det hela trovärdighet, även när det handlar om ren lögn och granskningen av detta. För även om en granskning av ett påstående sker blir det i sig ett erkännande av ett påstående. För om något granskas, betyder det trots allt att det underliggande påstående skulle kunna vara sant. Det är i vilket fall så pass trovärdigt att det kräver en granskning för att slå hål på påståendet.

Ett av de bästa exemplen på det här i svensk media är SVT:s Faktakollen inför valet 2018. På bästa duktighetsexpertmanér tog man sig bland annat an att granska om förintelsen ägt rum eller inte. Man granskade helt enkelt förintelseförnekarnas påståenden och kom fram till att "NMR har helt fel om Zyklon B – användes visst för att massmörda människor".

Vad SVT trodde att man gjorde var att slå hål på en lögn. Vad man i själva verket gjorde genom att bevärdiga lögnen en granskning var att skänka lögnen legitimitet.

Det är där detta med att inte tänka på en elefant kommer in. I en artikel i Vox 2020 görs en av de bästa genomgångarna jag läst av den politiska metod som även kommit till Sverige kallad "Flood the zone vid shit", på svenska "översvämma zonen med skit". Fyll media och sociala medier med nog många påståenden och det blir svårt för människor att veta vad som är sant och inte. Mata media med rena lögner. Om de sedan rapporterar eller granskar spelar egentligen ingen roll, bara genom att ge utrymme har media gett lögnen legitimitet.

Lingvisten George Lakoff förklara det hela enkelt, konstaterar Vox. Om någon säger "Tänk inte på en elefant" kommer du tänka på en elefant i alla fall. Så fungerar våra hjärnor, även ifråga om politiska påståenden.

Vox landar fullt logiskt i att det naturligtvis är värdefullt att granska lögner och punktera dem, men att det också finns en kostnad i att över huvud taget uppmärksamma lögnen. För även om slutsatsen blir att det hela handlar om en lögn, blir det underförstådda budskapet att det som sades hade kunnat vara sant.

Idag spelar det inte längre någon roll i svensk politik om det som sägs är sant. Att samtliga regeringspartier tagit intryck av Trump är ganska uppenbart. Det är inte alls särskilt konstigt. Donald Trump vann presidentvalet genom att ljuga. Varför skulle inte högern försöka sig på det i svensk kontext? Särskilt när vi redan vet att media är för okritiska i förhållande till partierna och svenskarna faktiskt i huvudsak litar på både media och partier.

Så Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna ljög för svenskarna om dieselpriserna och elstödet. Och det gick hem. Därför att svenskarna trodde på lögnerna.

Det här är en ny politisk verklighet som också ställer nya krav på media. Men det ställer också helt nya krav på väljarna.

Myndigheten för samhällsskydd och beredskap betonar vikten av källkritik och medborgare som klarar av att idka källkritik.

Valet 2022 visar att den förmågan är låg bland svenskarna.

Så pass låg att det faktiskt riskerar göra oss mottagliga påverkan från tredje makt.

För om det går att vinna ett svenskt val genom att ljuga är steget trots allt inte långt till att lura i svenskarna nästan precis vad som helst.

Det räcker trots allt med att säga "Tänk inte på en elefant".