Eva Älander är socialdemokrat och ordförande i omvårdnadsnämnden i Gävle. När utredningen av vanvården på äldreboendet på Fleminggatan presenterades före påsk sa hon att man skäms.

Att Eva Älander och övriga ansvariga för vanvården på Fleminggatan skäms gör inte verksamheten bättre. Det gör ingen skillnad över huvud taget. De som dött har dött. De som blivit vanvårdade har blivit vanvårdade och legat i sina nerkissade inkontinensskydd utan att de har bytts.

När reportern frågar Älander om hon skulle känna sig trygg med att ha sina anhöriga på boendet blir svar följande:

"Det skulle jag ändå tro eftersom jag som anhörig skulle se till att mina synpunkter kommer fram och går vidare."

Problemet är bara att det inte hade gjort någon skillnad på Fleminggatan. Eva Älander hade kunnat framföra sina synpunkter tills korna kom hem, och inget hade hänt. För anhöriga har larmat om problemen. Och andra anhöriga har över huvud taget inte informerats om problemen. Älander vet det och nästa mening är därför också "Jag vet att det finns brister även där, att anhöriga har larmat länge.".

Men vad ska Älander säga? Hon är ytterst ansvarig för verksamheten. Självklart kan hon inte säga att hon inte vill ha en anhörig på boendet. Och det hedrar henne att hon inte kastar personalen som faktiskt gör ett bra jobb under bussen på det sättet.

Det rimliga och trovärdiga svaret på reporterns fråga är dock ett enda:

Nej. Jag skulle inte känna mig trygg.

För vilken normalempatisk människa skulle kunna göra det efter allt som avslöjats? Särskilt när det inte finns några övertygande svar om hur kommunen ska arbeta för att garantera de äldres säkerhet, liv och hälsa. Vilket är vad det i slutändan handlar om.

Listan på problemen är orimligt lång:

Bristande rutiner

Bristande dokumentation

Bristande kommunikation

Bristande följsamhet

Bristande kompetens

Det där sista, bristande kompetens, är särskilt allvarligt. Det säger så oerhört mycket om hur lågt värderade äldre är. För varför har Gävle kommun personal anställd som brister i kompetens? Som inte följer rutiner, inte dokumenterar i enlighet med riktlinjerna, inte efterlever de instruktioner som finns och som brister i kommunikation?

Under pandemin skulle vi värna de äldre i Sverige.

Skandalen på Fleminggatan i Gävle visar tydligt att vi inte gör det.

Hur ska någon våga bli gammal i Gävle?

För de allra flesta av oss är trots allt mardrömmen att en dag hamna på ett boende som Fleminggatan. Och ligga där i nerkissat inkontinensskydd. Omgiven av personal som glömmer bort vår medicinering, lämnar oss liggande i sängen, inte ger oss mat och tycker vi är jobbiga när vi söker kontakt.