Varför har vi ett samhälle? Varför har vi en stat? Varför finns politik? En nyliberal skulle säga att det egentligen inte finns något samhälle, bara individer, och lägga till att staten egentligen bara behövs för att fixa polis och försvar men inte mycket mer - resten, såsom välfärden, kan marknaden ta hand om.

Men för normalt folk har stat och regering en helt avgörande funktion, nämligen att garantera medborgarna så mycket trygghet som möjligt, inte minst i extra svåra lägen. Och nu har vi som bekant ett sådant läge. Matpriserna har rusat. Hyrorna kommer att höjas. Räntorna har stigit och framöver är risken stor att lågkonjunkturen alstrar betydligt högre arbetslöshet. Prognoserna för världsekonomin ser dystrare ut än på länge.

Underskotten i Sveriges kommuner och regioner ser nu ut att bli de värsta på tjugo år. Sveriges kommuner och regioner (SKR) menar att det skulle behövas över tjugo miljarder för att klara situationen. SKR har rätt.

Men: Vi har nu en stat och en regering som i grunden anammar mycket mer av den hårdföra liberalismens idé om en så kallad nattväktarstat. Än så länge tyder ingenting på att regeringen till kommande vårbudget - den landar nästa vecka - tänker lägga mer pengar på i synnerhet kommunsektorn, som är den nivå där välfärden konkret utförs. Samtidigt är det en betydande del av befolkningen som står där med växande svårigheter att klara mat och hyra månad för månad. Regeringen ger inget intryck av att vilja göra något åt detta.

Finansministern styrs av en enda sak: Skräcken för inflationen. Alla slags satsningar på dem som har det svårt, anses öka risken för stegrad inflation.

I den andra änden av ekonomin - Riksbankens - härskar samma skräck för inflationen och sammantaget kan därför riktigt hårda tider vänta.

Den som är riktigt illa däran och anländer till en sjukhusentré räknar med att få vård på akuten. Men nu har akuten helt enkelt stängt. Den stat och den regering som för en pragmatisk människa har sin främsta mening i det att den fördelar rikedomar och därmed också trygghet, har nu fått en helt annan och övergripande uppgift: Att dämpa inflationen. För att lösa den uppgiften är man beredd att slå dövörat till för varje legitimt krav.

Det rimliga nu vore naturligtvis att öka stöden till barnfamiljer och i synnerhet ensamstående föräldrar, satsa på kommunerna - och samtidigt höja bland annat värnskatten kraftigt för de översta skikten. De översta skiktens köpkraft borde begränsas, det skulle i sig ha en viss dämpande effekt på inflationen, samtidigt som de resurser som staten kan dra in kunde gå till de som nu har det svårt.

I krissituationer har staten inte bara sin viktigaste uppgift, staten är också den instans som har möjligheten att säkra tryggheten så mycket som möjligt. När ett enskilt hushåll sparar alltmer, drar in på så mycket de kan för att klara utgifterna, då är det ur hushållets synvinkel mycket rationellt. Ur hela samhällsekonomins synvinkel är det dock ett säkert recept för än större åtstramning och djupare kris.

När alla sparar, blir alla fattigare.

Under pandemin var sittande regering snabb med att parera de risker i ekonomin som uppstod, med olika tillfälliga stöd. Den nuvarande regeringen saknar alla sådana instinkter, eller rättare sagt: Den går på den gamla hederliga men för ekonomin livsfarliga insikten om att spara och dra ned.

Och en sak till: De LO-medlemmar, alltså de arbetare, som i senaste valet la sina röster på det sverigedemokratiska missnöjespartiet, borde dra öronen åt sig och inse att de begick ett stort misstag. Från SD:s håll hörs nämligen intet om att satsa på dem som nu har det dåligt. Och SD utgör stödet för sittande regering.

Samhällsakuten har stängt. Finansministern är stolt över det. Det är tragiskt.