Den vilda strejk som inleddes i måndags morse av lokförarna i Stockholms pendeltrafik har fått stor uppmärksamhet i hela landet. Med rätta. Sedan lång tid tillbaka har Sverige vant sig av med förekomsten av avtalsstridiga strejker. Det skulle kunna tolkas som att den svenska modellen fungerar mycket bra, men speglar snarare det bistra faktum att löntagarnas makt överallt har försvagats. Att fackföreningarna, i det här fallet SEKO, tar avstånd från den olovliga strejken, är naturligtvis helt förklarligt – fredsplikt ska råda så länge ett kollektivavtal gäller.

Men jag ger mig tusan på att rätt många inom fackföreningsrörelsens ledande skikt också känner att de i hemlighet hejar på den strejk som lokförarna nu bedriver. Kravet på att en lokförare inte ska behöva arbeta ensam på ett tåg med kanske 1 500 resenärer drivs även av just SEKO. Och det är detta strejken gäller: Bolaget MTR vill göra sig av med tågvärdarna.

Lokförarnas strejk är en strejk inte bara för de egna arbetsvillkoren, utan också för resenärerna. Utan tågvärdar blir det svårare för funktionshindrade att resa. Och den allmänna otryggheten ökar när en ensam lokförare måste hantera alla problem som kan uppkomma.

Det är bara att blunda och försöka föreställa sig att man är lokförare och just startar ett tågsätt med ensamt ansvar för 1500-1800 resenärer.

Jag finner det mycket modigt att lokförarna vågat gå ut i denna tredagarsstrejk. Det liknar en akt av civil lydnad. Deras aktion sätter fingret både på en arbetsmiljö som riskerar att försämras kraftigt och ett otryggare resande. Och: Vid en olovlig strejk förlorar de strejkande både lön och stöd från sitt fackförbund.

Strejken sätter också fingret på det politiska spelets tristaste kännetecken – nämligen det faktum att den nu sittande rödgröna majoriteten i Stockholm hade som ett vallöfte att stoppa borttagandet av tågvärdar som det tidigare högerstyret initierat. Men efter valet ändrade sig socialdemokraterna och övriga i det nya styret. Och det efter att en mycket tvivelaktig utredning av frågan, där skyddsombuden inte ens fått komma till tals, hade gett klartecken för försämringen som ekonomiskt enbart gynnar MTR.

Det har förvånat mig att karaktären på bolaget MTR så sällan diskuteras i den debatt som utbrutit. MTR är ytterst ett företag baserat i Hongkong. För tio år sedan hade det inte känts kontroversiellt. Men Hongkong är idag på väg att helt hamna under den kinesiska statens herravälde. De demokratiska protesterna mot detta har slagits ned. MTR i Sverige har alltså sina yttersta chefer i den kinesiska statens maktsfär. Att det ens blivit möjligt beror på att all slags järnvägstrafik i Sverige hamnat i avregleringarnas och upphandlingarnas träsk.

I svensk säkerhetspolitisk debatt varnas det numera ofta för kinesiskt inflytande över svenskt näringsliv. Men när det gäller MTR tycks den oron aldrig resas. Det är obegripligt.

För en tid sedan skrev jag om Tåg i Bergslagen, som ett tag såg ut att hamna i MTRs händer. Men det blev ett annat utländskt bolag som tog över.

Vilda strejker är den allra sista utväg som förtvivlade löntagare kan ta till. Den vilda strejken är självklart inte något som rent allmänt ska hyllas. Men det finns lägen då denna akt av civil olydnad i både löntagarnas och allmänhetens tjänst, är rimlig att ta till.