Det sades bara i förbifarten under budgetpresentationen. Men det sades. "Arbetslinjen".

Under Fredrik Reinfeldts tid som statsminister var "arbetslinjen" vad som styrde arbetsmarknadspolitiken. De som var flitiga och arbetade ställdes mot de som var lata, vilket i Moderaternas värld var de sjuka och arbetslösa.

Genom försämringar av bland annat sjukförsäkringen skulle cancersjuka och hjärtpatienter botas från sin lathet för att komma ut i arbete. Ingen var för sjuk för att arbeta. Döden var liksom bara en undanflykt i klass med "hunden åt upp min hemläxa".

Sådär där höll det på. Människor betedde sig inte alls som Moderaterna ville. Cancersjuka fortsatte vara cancersjuka och somliga dog till och med istället för att jobba. Funktionsnedsatta var inte särskilt mycket bättre. Medfödda och livsvariga funktionsnedsättningar fortsatte vara medfödda och livsvariga. Och de som hade jobbat på bruket ett helt liv och fick sparken vid 62 i lågkonjunktur fortsatte ha svårt att hitta ett nytt jobb när det inte fanns några jobb.

Vi var, kan man säga, som en enda stor besvikelse för Moderaterna. Och det duger ju inte.

Coacher inrättades för att peppa ut Sveriges alla lata i jobb. Det kostade oss miljarder. Och gick till "entreprenörer" som höll på med allehanda flum.

Få kom ut i arbete.

Moderaterna försökte verkligen. Men vi var hopplösa.

Men skam den som ger sig. Nu är det dags igen. Det förstod man när Elisabeth Svantesson viskade "arbetslinjen" på veckans presskonferens.

Den här gånger handlar arbetslinjens vi och de om vi, som bott i Sverige i generationer, och de, som kommit hit.

Det här är en obehaglig utveckling eftersom utpekandet alltid lett till splittring, förföljelse och hat. I ett land där Bollhusmötet hållits och vi genomfört utlänningsräkning är det viktigt att vara vaksam på den här typen av politik.

Nu är utpekandet regeringspolitik. Invandrare är underförstått de lataste och ska flytta dit jobben finns. Integrationspolitiken ska bli mer kravbaserad. Folkräkning ska genomföras. Partiet som styr regeringen är ett parti bildat av nazister. Om regeringen inte stoppar EUs migrantpaket som ska omfördela migranter i Europa mellan EU-länderna hotar SD fälla regeringen.

Stora förändringar börjar med de små stegen. Gränserna för det acceptabla förskjuts bit för bit. Ett ord, ett direktiv och ett beslut i taget.

Att ställa krav är inte nödvändigtvis dåligt. Men att ställa krav utan att ge människor förutsättningar att kunna leva upp till kraven är dåligt.

Delar av regeringens politik handlar om att pressa människor att flytta dit jobben finns. Det kan förstås låta bra. Men det underförstådda budskapet är att människor inte gör det idag. Vilket inte stämmer. Människor flyttar redan dit jobben finns, så även utrikes födda. Omsorgen i Kiruna är exempelvis fylld av människor som flyttat till kommunen för att det finns jobb. Men för att flytta dit jobben finns krävs bostäder. Och I Kiruna och på många andra platser i Sverige är bostadsbristen enorm. Men så fort Moderaterna fått chansen har man plockat bort investeringsstöd för byggandet av hyresbostäder.

Det finns också en skillnad i krav beroende på avsändaren. Att regeringen riktar in sig på "invandrare" när arbetslinjen nu omformuleras visar tydligt att det här inte handlar om omsorg om vare sig individen eller samhället. Det här handlar om något helt annat. Att peka ut vissa människor som individer som måste förtjäna sin plats i Sverige. Om de över huvud taget ska få vara här. Och avskräcka människor från att komma hit.

Hur skulle det för övrigt gå om vi applicerade regeringens kravpolitik på exempelvis Ulf Kristersson?

Inte så bra.

Själv har Ulf Kristersson nämligen bara jobbat några få år av sitt vuxna liv enligt hans CV på regeringens hemsida.

Resten av tiden har han haft uppdrag.

Betalda av dig och mig.

Försörjd av samhället.