Det är några dagar kvar till första maj, arbetarrörelsens högtidsdag. Både partier till vänster som Socialdemokraterna och Vänsterpartiet och fackföreningar för arbetare som LO, Landsorganisationen, demonstrerar och manifesterar då. Dagen och åsiktsyttringar på den har därmed både partipolitisk koppling och koppling till anställdas ställning i arbetslivet och samhället.

Det går att se första maj både ur en partipolitisk synvinkel och ur en samhällelig som rör engagemang. Att så många samlas och demonstrerar och visar engagemang i samhällsfrågor är ett positivt tecken i en demokrati. Samtidigt är den långsiktiga trenden att det är färre som möts och demonstrerar på första maj.

Men det är en trend sedan flera årtionden att färre personer är med i partier. Det gäller även många organisationer som har en bred inriktning som rör mer än en sakfråga eller ett avgränsat område. Samtidigt bygger demokratin i Sverige, liksom i andra demokratiska länder, på partierna. Och det är människor som utgör dem och de blir tyvärr färre.

Demokratins institutioner, exempelvis i kommunerna, bygger på att platser i dem besätts av personer som kommer från partier som får platser i relation till hur de fått röster i val. Just första maj har fördelen att de som går i Socialdemokraternas och Vänsterpartiets demonstrationer kan ta upp en stor bredd av ämnen och uttrycka åsikter av rätt så vida slag inom ramen för det som de partierna står för och har som ideologisk grund.

I många andra sammanhang i partier, på deras möten, kan ramarna vara snävare i det att vissa frågor som är aktuella för stunden tas upp. Och att det finns begränsningar i hur det går att se på de ämnena i partiet beroende på att partiet drivit en linje i ett visst ämne och att det är så i många ämnen.

Partierna har länge haft svårt att få medlemmar och att få aktiva medlemmar. Orsakerna är flera. En är att utbudet av saker som konkurrerar om tänkbara medlemmars tid och uppmärksamhet är många och verkar ha ökat över tid, exempelvis kommersiella erbjudanden och medieutbud i form av tv och annat som numera ofta finns via internet. Och så är det flera andra typer av aktiviteter och mötesmöjligheter som det går att engagera sig i.

Personer som är vuxna men ännu inte i medelåldern har, om de har barn, ont om tid för att kunna vara med på möten som är i partier. Så har det varit även förr, men gäller i hög grad fortfarande. Nu finns nog även fler aktiviteter för barnen än förr som föräldrarna kan behöva vara med dem på och gör att aktivitet i ett parti är än svårare att få tid med.

Samhället har också utvecklats till nackdel för att kunna vara med i ett parti. En ökad rörlighet med flytt för personer bort från det lokalsamhälle de växt upp i till större orter där de (i början) känner få är sannolikt till nackdel för att aktivera sig partipolitiskt. Så var det även för några årtionden sedan. Men då var det fler personer som hade nylig erfarenhet av partier och deras möten från sin uppväxts lokalsamhälle och tog med sig den erfarenheten till sin nya ort där de började studera eller arbeta.

Samhället kan också framstå som mer opåverkbart nu än under 1950-, 60- och 70-talen då ekonomiska tillväxten steg och begränsningar var få för vad som kunde påverkas och genomföras politiskt genom att verka i ett parti. Nu är ekonomiska utvecklingen inte lika självklar och det finns en rad hinder som rör redan fattade beslut som blivit lagar och regler och även sådant som att Sverige är med i EU och begränsas av beslut som fattats på den nivån.

Att kunna påverka samhällets utveckling genom aktivitet i ett parti framstår därmed som svårare nu än under 1960-, 70- och 80-talen. Att uttrycka sin åsikt finns det fler kanaler för. Och om det ändå är svårt att påverka i realiteten genom aktivitet i ett parti kan en del tycka att det går att uttrycka sina åsikter på andra sätt även om det inte ger konkret samhällsförändring. För det gör det inte i ett parti heller, eller gör det lite och långsamt.

Partierna i Sverige måste fundera över hur de ska få folk mer engagerade och gå med i dem. I en del andra länder har trenden med färre partimedlemmar och lågt engagemang i partier brutits. Former för partiaktivitet och demokratiskt arbete har kompletterats eller gjorts annorlunda än i Sverige och bidragit till det.

De borgerliga partier och Sverigedemokraterna och deras anhängare som påpekar att få går i demonstrationerna som S, V och LO har på första maj har alla själva problem att få medlemmar, aktiva medlemmar och politiskt verksamma. De kan börja förbättra sina egna svagheter gällande aktiva i sina partier så kanske de kan få fram något som kan fungera som förebild för andra. Arbetarrörelsen och dess partier har i alla fall första maj att visa upp, även om brister finns med evenemanget.