"För hela Sverige" är årets första maj-paroll. Det är onekligen ett efterlängtat budskap. Och ett viktigt sådant.

För hela Sverige har inte räknats på många, många år. Och det är svenskarna medvetna om. Oavsett om vi bor i bruksorterna i Norrlands inland, eller de eftersatta förorterna kring Sveriges största städer. De som blivit utvecklingens förlorare, sett samhällsservice försvinna och skyddsnätet bli allt glesare.

I år finns mycket att protestera mot. Tidögängets skattesänkningar för de rikaste. Att de gav Sveriges kommuner och regioner noll kronor i ytterligare statsbidrag i vårändringsbudgeten. Att rasismen normaliserats av Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna och nu utgör statsideologi. Att elpriserna är höga. Att inflationen ska pressas ner med hög ränta på våra bolån och låg höjning av våra löner.

Men även om det finns mycket att vara förbannad över och protestera mot är Socialdemokraterna frånvarande. För det är det kvardröjande känslan just nu. Att Socialdemokraterna lutat sig tillbaka, även om man kommer fram lagom till 1:a maj.

Jag hade personligen förväntat mig mer än så här av Socialdemokraterna. Att luta sig tillbaka istället för att ständigt vara på offensiven är en obegriplig strategi när så många svenskar är förbannade på utvecklingen och kämpar. Kämpar mot rasism, för att klara av att betala sina räkningar, för att mamma ska ha en fin ålderdom och barnen en bra uppväxt och skolgång.

Efter att ha fokuserat på urban medelklass alldeles för länge med löften som att fastighetsskatten inte ska återinföras kan man om inte annat hoppas att "För hela Sverige" kommer vara mer än en paroll. Socialdemokraterna måste se, men också förstå, svenskarnas vitt skilda livsvillkor.

Väldigt ofta har tyvärr känslan under de senaste decennierna varit att man inte gör det. Att man bara förstår den urbana medelklassen. Att man inte förstår varför en 8-åring i Gävle blir springpojke i droghandeln, eller varför han 10 år senare tar examen i kriminalitet genom att skjuta ihjäl någon. Att man inte förstår livsvillkoren i de utsatta områdena som finns i alldeles för många svenska städer numera. Eller arbetarklassen på bruksorter som konkurrerar med sina jobb på en global marknad där verksamheten snabbt kan flyttas till ett låglöneland och hela byggden utarmas. Att man inte förstår att vården är så viktig för svenskarna, därför att så många av oss mött en undermålig vård, bemannad av hyrpersonal. Att tanvården är ett skämt där tandläkarbristen är så stor att Folktanvården inte klarar av sitt uppdrag. Att vad som möter oss alldeles för ofta är en omsorg där man är rädd för att den man älskar inte ska ha det bra och lämnar med ont i magen efter besök.

Det finns så många löften vi skulle behöva höra från Socialdemokraterna, så många besked om visioner om vilket Sverige vi borde vara, som Socialdemokraterna inte ens vågar tänka.

Så denna första maj önskar jag mig bara det. En socialdemokrati som gör motstånd mot allt som gått förlorat i Sverige, som vänder tillbaka till rötterna och börjar bygga det gröna, trygga folkhem vi är många som längtar efter, och vill leva i.

Förhoppningsvis blir det resultatet av Socialdemokraternas interna arbete för en ny samhällsanalys och riktning för Sverige.