Kamrater! Vänner! Mötesdeltagare!

Sverige har nu med råge gått och blivit ett högerland. I detta nu är det högerns tankefigurer som styr det här landet, dag efter dag. Högerns valseger i höstas markerar en historisk tillbakagång till tider som man hoppades aldrig skulle återkomma. Vid makten sitter nu en högerregering som inte bara bedriver borgerlig ekonomisk politik, med åtstramningar under en kris som gör det ännu svårare för fattigt folk, utan också en regering som får sitt stöd och sin existens från ett direkt högerextremt parti.

I den där Disneyfilmen om Musses, Kalles och Långbens husvagnssemester som visas på julafton, dyker ju frågan upp: Men vem är det egentligen som kör?

Den som läst Tidöavtalet vet vem som kör: Det är Sverigedemokraterna. Ett parti som ständigt påkoms med att hysa uttalade rasister i sina led, har idag den avgörande makten över en svensk regering. Statsminister Ulf Kristersson regerar på nåder av Jimmie Åkesson.

Faktum är att omvärlden har blivit smått chockad av detta. Som en sten har Sveriges rykte som progressiv stat fallit runtom i världen.

Kamrater! Den politiska makten har flyttat så långt högerut att man får gå tillbaka till början av förra seklet för att hitta en motsvarighet. Och då ska man alltid komma ihåg att det inte bara är regeringsmakten som högern nu innehar – den har också den ekonomiska makten och i mycket hög grad också den mediala.

Den mediala aspekten är central: Kristerssons regering kom till makten därför att den i valrörelsen kom med det ena populistiska löftet efter det andra, kring bensin. el och mycket annat, löften som aldrig riktigt blev granskade och avslöjade.

Kamrater! Arbetarrörelsen och vänstern befinner sig i ett svårt underläge. Det sitter nu en regering vid makten som utnyttjar den ekonomiska krisen för att radikalt rusta ner välfärden. Och inte bara det: Denna högerregering odlar ett sossehat och ett vänsterhat som talar om för oss att de vill sitta vid makten i evighet.

Glädjeämnet just nu är enbart att den sittande regeringen har lägre förtroende hos svenska folket än någon regering haft på mycket, mycket länge. Jag tror att mycket av misstron mot högerregeringen beror på att de flesta faktiskt uppfattar den som mer eller mindre inkompetent. Det räcker oftast med två ord, för att den känslan sekundsnabbt ska infinna sig hos gemene man: Ebba Busch. Hennes hantering av elstödet har fått både löntagare och företagare runtom i landet att kippa efter andan.

Vi har alla sett henne sitta i TV-rutan och blåneka till att hon ställde ut de löften hon gjorde under valrörelsen. Och när elstödet rasslade in även hos rika swimmingpoolägare i Djursholm, då såg hon till att stödet sekretessbelades och inte kan granskas.

Vi har en utrikesminister, Tobias Billström, som gjort krypandet inför en auktoritär turkisk president till en egen gren där han kan briljera: Hur djupt kan man buga sig? Billström har slagit alla rekord för att blidka Erdogan. Den andra stora insatsen han tycker sig ha gjort är att han avskaffat den feministiska utrikespolitiken. Han är mäkta stolt över att ha raderat ut ett progressivt drag ur utrikespolitiken, som stora delar av omvärlden beundrade.

I regeringen sitter också en liberal som mer än något annat verkar vilja framträda som nationens främsta korvätare hellre än som en ansvarsfull minister. Han heter Johan Pehrson. Jag vill här klart och tydligt betona att jag inte har något emot korv med bröd, det är Pehrson jag vill åt. När bristen på lokförare nyligen blev uppenbar och tågtrafiken till Malmö därför ställs in i sommar, så skyllde han på de arbetslösas lathet.

Kamrater! Jag går vidare med denna svarta lista och kan slå fast att Sverige nu dessutom har en finansminister som enbart har en tanke i huvudet: att till varje pris bekämpa inflationen. Elisabet Svantessons analyser av läget liknar mer någon sorts väderprognos i TV: Det är vinter i svensk ekonomi, konstaterar hon. Elisabet Svantesson bara konstaterar, men gör intet. Hon väntar på bättre tider, vilket betyder följande: Hon väntar på att marknadskrafterna av sig själva ska lösa alla problem.

Själv har hon med sin regering dragit sig tillbaka och är beredd att låta kommuner sparka folk i vård och omsorg när statsbidragen inte räcker till. Galopperande matpriser är i hennes värld inget man kan göra något åt, det förbjuder marknadsfilosofin.

Kamrater! Mötesdeltagare! Jag skulle kunna ägna hela detta tal åt att drämma till minister efter minister. Och jag ska ta en till: Klimatministern. Först drar Romina Pourmokhtari ner på alla klimat- och miljöåtgärder i budgeten och därefter vill hon lösa alla problem med sin egen svada och den energi hon tror att den innehåller. Romina Pourmokhtari lyckas i intervju efter intervju inte svara konkret på en enda fråga. På frågan Ja eller Nej, kommer det alltid en fem minuter lång harang som faktiskt inte betyder någonting.

Vänner! Mötesdeltagare! Detta enastående galleri av ministrar leds av Ulf Kristersson, en politiker som riskerar att gå till historien för främst en sak: Att han svek löftet till förintelseöverlevaren Hedi Fried om att aldrig inleda ett samarbete med Sverigedemokraterna. Det är väl helt enkelt så att det för Kristersson var enda vägen för att kunna bilda en regering – han satte och sätter alltså de egna maktambitionerna före allt annat. Man önskar att han bara rakt av kunde erkänna det: Detta gjorde jag för att få makten.

Vänner! Det är inte konstigt att regeringens förtroende ligger så lågt som det gör. Det som skrämmer är att denna högerregering har ytterligare tre år på sig att bedriva högerpolitik på alla områden. Sverige går in i en ekonomisk kris, men vi har en högerregering som inte tänker göra något åt det, tvärtom utnyttjas krisen för att rusta ner på välfärden.

Jag har bara ett råd: Håll ut! Bevara din vrede över att regeringen nu låter klassamhället djupna och flirten med de högerextrema bli repressiv politik! Och göm inte din upprördhet i din ensamhet – gå med i föreningar, organisationer, folkrörelser, partier. I slutändan är det enbart det som kan få en nation som blivit ett högerland att åter bli ett progressivt land.

Här kommer en liten sociologisk för att inte säga nästan filosofisk utvikning. Kärnan i all borgerlig ideologi och i allt högertänkande är den ensamma individen. Och ju mer ensamma var och en av oss blir eller görs, desto större är risken för apati och likgiltighet och att allt färre bryr sig om vad som sker i politiken. Det är det som inte får ske. För att häva den risken är det och förblir avgörande att folk engagerar sig för att lyfta sig själva ur håglöshet och pessimism.

Det slår nämligen aldrig fel: En människa kan förtvivla, två människor kan börja bråka, men om så bara tio eller femton människor kommer samman på ett möte eller i något gemensamt, då uppstår förr eller senare alltid ett slags uppsluppen frihetskänsla, det börjar skrattas, folk vaknar till, någon berättar något. Kollektivism skapar alltid något nytt och släpper fram det som är hoppet i oss. När vi istället hänvisas till ensamheten blir vi mer uppgivna och ilskan över olika orättvisor kan då lika gärna mynna ut i fördomar och hat mot andra.

Jag brukar tänka på Jesu Bergspredikan i Nya testamentet. Jag har alltid tänkt att det viktiga med den inte är vad Jesus sa den gången. Det viktiga var något helt annat: Att en stor folkmassa kom samman och att när den kom samman började människor tänka på ett annat sätt och väcktes ur sin slummer. Jag ska inte likställa religion med politisk radikalism, det är inte det jag menar. Men jag skrev en mycket enkel dikt en gång som lyder så här:

Den demokratiska socialismen

har en egen bergspredikan:

Av var och en efter förmåga,

åt var och en efter behov.

Ingen klarar att säga emot den.

Den är självklar som en molnfri himmel.

Denna bergspredikan kommer

inte från något högt berg.

Den har inget hemland.

Den kan uttalas på alla språk.

Den utgår från gemenskapen,

den som idag tycks ha övergivit oss.

Socialismens bergspredikan

är tidlös och universell.

Vänner! Här är en svår fråga: Ni hörde den dikt jag nyss läste upp. Hur många av er kan ens föreställa sig att den socialdemokratiska partiordföranden läser upp en sådan text på något stort möte? Eller ens uttalar orden demokratisk socialism? Räck upp handen ni som tror det.

Magdalena Andersson är populär, jag gillar henne. Folk litar på henne. Just nu går det bra i opinionsmätningarna. Men: Jag saknar ett idépolitiskt och sakpolitiskt jävlaranamma hos svensk socialdemokrati. Det har varit felet länge nu. Det finns nästan ingen agitatorisk talang hos de ledande socialdemokraterna och jag menar att det är direkt katastrofalt. Den rörelse som ska vända sig mot högervindarna är tyvärr livrädd för att blåsa ut vänstervindar.

Ett avgörande skäl till att de rödgröna miste majoriteten i senaste valet var att socialdemokratin förlitade sig mycket mer på Magdalena Andersons popularitet än på grundläggande krav på långt mer resurser till välfärden och på att våga följa den ideologiska kompassen åt vänster.

Så jag säger: Höj skatten för de allra rikaste! Höj barnbidraget! Våga säg att socialdemokratin vill omfördela samhällets rikedomar!

Vänner! Om vi ska kunna börja uttåget ur detta högerland, måste socialdemokratin skärpa sig. Den är för tyst nu. Den säger för litet. Den vågar för litet.

Kamrater! Mötesdeltagare! Jag är inte bara smått chockad över att en högerregering kommit till makten – utan över hela det samhällsklimat som snabbt har brett ut sig.

I global skala ser vi nu att vapenhandeln håller på att fullständigt galoppera. Enorma resurser läggs nu av beslutsfattarna på militär upprustning, inte bara i Europa, utan överallt. Det betyder i klartext att resurser som i en bättre värld borde gå till välfärd och grön omställning nu går rakt in på de stora vapenfabrikanternas konton.

De två biljoner kronor som förra året lades på vapen och militär är pengar som direkt försämrar för hela planeten. En hel generation uppfostras i detta nu till att först och främst se militära lösningar på olika konflikter och ingenting annat. Jag tycker man ser den här stora omsvängningen mot höger även i nyhetsrapporteringen: Där pågår det rätt mycket av rena rama vapenromantiken.

Jag är till och med så snarstucken att jag hoppade till av irritation när jag såg ett avsnitt av Gift vid första ögonkastet. Där dök det plötsligt upp en officer. Och jag såg värjor höjas och klinga mot varandra. Jag antar att även redaktionen för detta ytterst populära program gärna vill stryka romantiseringen av det militära medhårs.

Vänner! Kamrater! Jag är övertygad om att det steg mot ett svenskt Natomedlemskap som både den förra och den nuvarande regeringen tog var ett ödesdigert misstag. Och det jag ser nu är att praktiskt taget alla politiker och en stor del av väljarna dragits med i militarismens virvlar – och den som är skyldig till det är ytterst naturligtvis den ryske självhärskaren Vladimir Putin.

Vladimir Putin är en högerman. Han är en av världens rikaste människor. Han hör till det skikt av rikemän i Ryssland som samvetslöst suger ut sitt eget folk. Han är en fullfjädrad nationalist och en imperialist med tillgång till massor av vapen. Han gav sig på Ukraina, som nu försvarar sig för sitt liv och kämpar för att inte slukas av en övermakt.

Vad vi ser är att en högerman vid makten i Kreml utlöser en högervåg runtom i världen. Högern livnär sig alltså på högern, nationalister på nationalister, upprustare på upprustare.

Kamrater! Vi måste vara för allt tänkbart stöd till Ukraina. Även vapenstöd, hur mycket det än kan smärta en fredsvän. Men vi kan aldrig ställa upp på den allmänna idén om upprustning och militarism eller det minsta av vapenretorik. Vi måste hålla idén om en kommande fred och kommande förhandlingar levande – ty i det långa loppet måste det bli ett slut på detta dödande som utsläckt livet på hundratusentals människor och drivit miljoner på flykt.

Allt stöd till Ukraina! Krigsförbrytaren Vladimir Putin har inget i Ukraina att göra!

Mötesdeltagare! Vi lever i en högertid, i Sverige och på så många håll i världen. Högerns och marknadstänkandets dominans är just nu så oerhört stark. Men den styrkan bygger i grunden enbart på den ensamma människan.

Vår styrka bygger på det gemensamma, på den kollektiva människan. Och i långa loppet är det något mycket starkare.

Kommentar: Detta är en litet förkortad version av mitt 1 majtal i Gagnef.