De fyra partierna i oppositionen har lagt var sitt alternativ till regeringens vårbudget. Det aktualiserar hur ett parti i opposition kan, eller bör, agera. Det finns två huvudspår. Det ena är att hålla sig på sin kant, lägga förslag och kritisera regeringen och dess politik. Detta spår har fördelen att det blir tydlig skillnad mellan partiet i oppositionen och regeringen. Nackdelen är att partiet inte får något inflytande på den politik som genomförs.

Ett parti i opposition som väljer detta spår, eller måste göra det om regeringen inte går partiet till mötes, kan välja mellan varianter där en kan vara att inte göra så mycket väsen av sig utan vara ganska tyst. Beroende på omständigheter som kan röra regeringen och dess politik och konjunkturen samt omvärlden kan det ge olika effekt.

Exempelvis första året i opposition efter valet 1991 märktes S av väldigt lite. Partiet ökade ändå i väljarstöd. Samma gällde för S de första två åren efter valet 2006. I båda fallen var det borgerliga regeringar som tillträtt som genomförde sin politik, men som verkade i en dålig konjunktur eller lyckades dåligt då i en del avseenden.

En opposition kan alltså hålla sig på sin kant och inte ha samarbete med regeringen och istället gå in för att kritisera regeringen. Ledaren för Centerpartiet på 1950- och 60-talen, Gunnar Hedlund, kallade det för hackspettspolitik och ansåg att Folkpartiet (nu Liberalerna) och Högerpartiet (nu Moderaterna) då förde sådan politik. Han och hans parti samarbetade istället med statsministerpartiet Socialdemokraterna.

Det andra spåret är att vara som Centerpartiet under Gunnar Hedlund och samarbeta med regeringspartiet eller partierna. Fördelen med det är att det går att få inflytande på den politik som genomförs. Nackdelen är att egna partiet får ansvar för utvecklingen som blir till följd av regeringens politik, vilket kan vara dåligt om det är en impopulär politik eller om konjunkturen är dålig. En risk finns även att statsministern och dennes parti tar åt sig äran för bra saker, men låter ett samarbetande parti få del av skulden får dåliga saker.

Olika partier har olika lätt eller svårt att agera i opposition. Partier på kanter, som Vänsterpartiet och förr Moderaterna, har lättare att vara ett oppositionsparti som håller sig för sig själv och som kritiserar regeringen. M och dåvarande partiledaren Carl Bildt kritiserade S-regeringarna inför valen 1988 och 1991 och bedrev en slags hackspettspolitik. Men efter valet 1994 var Bildt borta från svensk politik ett tag som medlare i konflikten i Bosnien i forna Jugoslavien. M ökade i väljarstöd till en hög nivå. Det skedde trots att partiets oppositionspolitik var svagare när partiledaren inte var aktiv inrikes.

Mittenliggande partier, som Liberalerna, Centerpartiet och Miljöpartiet, har svårare att hålla sig på sin kant. De lockas ofta att samarbeta med regeringen eller statsministerns parti. C gjorde det med S-regeringen 1995-98 för att förbättra de dåliga statsfinanserna. Liberalerna gjorde det 1990 i en uppgörelse om en stor skattereform. Båda partierna gjorde det med S och MP i januariavtalet 2019. MP slöt en migrationsuppgörelse med den M-ledda alliansregeringen 2011.

S är inte i opposition så ofta. Att partiet är stort, det fick drygt 30 procent i valet 2022, gör att S har karaktär av att vara mittenliggande även om inte alla delar av partiets politik är det. Partiet har i opposition alltid ett svårt vägval om det ska vara på sin kant och kritisera regeringen samt undvika att ingå uppgörelser eller göra uppgörelser för att få inflytande. Det senare skedde efter ett år i opposition 1992 för att bistå den borgerliga regeringen i försvaret av kronans fasta kurs (mot eurons föregångare ecy) för att värna Sveriges ekonomi.

Efter valet 1976 var också S på sin kant. Den dåvarande borgerliga majoritetsregeringen fick sköta landet på egen hand, vilket den också ville. En öppning inträffade dock när den borgerliga trepartiregeringen föll i oktober 1978 och S lade ned rösterna i riksdagens omröstning om statsminister så Liberalernas Ola Ullsten kunde bli statsminister. Att få inflytande i energipolitiken lockade S då. Och en uppgörelse om kärnkraften var nästan klar i mars 1979 när kärnkraftsolyckan i Harrisburg inträffade och ledde till att en folkomröstning hölls ett år senare där kärnkraftsfrågan fick avgöras i stället.

En regerings agerande påverkar också hur oppositionen agerar. Om nuvarande regering med sitt underlag Sverigedemokraterna väljer att göra sådant som ändra föreningars möjligheter att bedriva verksamhet med lotterier som gör att S drabbas negativt bör S som svar på det ovänliga beteendet i stor grad undvika att samarbeta med regeringen. Regeringen och SD får då bedriva sin politik utan breda uppgörelser, vilket de också verkar vilja göra.