Ilsken, rädd och förtvivlad? Ja, det kanske en kan tro. Men nejdå, dessa delar av känsloregistret är sedan länge tillräckligt utforskade. Däremot skulle jag vilja påstå att erfarenheten av denna känsloturbulens har givit mig kött på benen och råg i ryggen att öppna på locket till den snart fastbrända Biff Rydberg.

Både du och jag vet att skolsituationen i Sverige idag är omdiskuterad. Sedan är väl frågan huruvida skolan enbart ventileras av ”faster Lotta” som blivit väl informerad av ”Per i hagen” om att ungarna inte kan bete sig nu för tiden och att det inte finns några rediga lärare? Eller om vår parlamentariska storebror väljer att vrida och vända på skolfrågan i syfte att skapa förändring?

När jag som nyutexaminerad lärare studsade in i mitt första klassrum för att äntligen få utöva alla mina genomtänkta planer och sprida glädje för lärande, möttes jag av något mycket oväntat. Tidigt märkte jag att det både uppifrån, inifrån och utifrån fanns en mer eller mindre utbredd fördom som påstods vara skolkaosets motiv; ”Det är lärarnas fel”.

Snacka om dubbel bestraffning! Låt mig förklara: Vi lärare jobbar på i ett system som skapat orimliga arbetsförhållande. Trots detta fortsätter vi att göra det vi är bäst på; uppmärksammar behov hos elever, anpassar, skapar rutiner, ropar på hjälp, får ingen hjälp, kämpar ännu hårdare, jobbar kvällar, jobbar helger, jobbar lov, anpassar mer, ringer privata psykologer, sliter ut oss, tar oss tillbaka, uppmärksammar nya behov, ber om hjälp, får ingen hjälp, anpassar igen.. så länge skutan kan gå. Utöver detta försöker vi dessutom låta obefogat skitsnack rinna av oss.

När vi sedan en söndagskväll, efter ett middagsintag av Alvedon och vätskeersättning, sitter vid arbetsbänken med näsan i pedagogiska kartläggningar, får vi läsa något som vi aldrig trodde att vi skulle föra in genom ögongloben. I ett pressmeddelande kommenterar Skolverkets enhetschef Ulrica Dahlén statistik från rapporten Särskilt stöd i grundskolan – läsåret 2021/22, där hon uttrycker att sena stödinsatser för elever handlar om att lärare är DÅLIGA på att upptäcka behoven i tid!?

Detta, mina vänner, gör mig heller inte ilsken, rädd eller förtvivlad. Det gör mig ledsen, uppgiven och KRÄKSJUK! Uppmärksamma behov!? Det är ju det vi är experter på och gör från dag ett! Men förutsättningarna vi har att hjälpa dessa elever är under all kritik. Att som lärarkår arbeta på ett sjunkande skepp utan vare sig jolle, livboj eller flytväst är som upplagt för massdrunkning. Ändå lyckas lärarna dag ut och dag in lappa skrovet och hålla skeppet flytande.

Okej då, om nu Kreti och Pleti hasplar ur sig något som de inte har någon aning om. Men att som ansvarig förvaltningsmyndighet för skolan ha mage att skylla på de som faktiskt håller båtj*veln över vattenytan tycker jag rent ut sagt är skandalöst!

Om ni som politiker, myndighetspersoner och skolledare vill agera husläkare i stället för akutsjukvårdare, om ni vill rädda den fastbrända stackars biffen under locket med hjälp av betablockerare i stället för HLR, då behöver ni IDAG börja använda reliabla medel för undersökning. Ni behöver delta i verksamheten, lyssna på professionen samt se över skolsystem och resurser.

Snart är faktiskt den kokta skolmatsalsbiffen stekt!

Josefine Olsson, yrkesverksam lärare