Missnöjes- och populistpartier

När andra nordiska länder fick missnöjespartier på 70-talet uppstod inget i Sverige. Det dröjde 20 år innan ett kom in i riksdagen, Ny Demokrati. Att Sverige inte fick ett missnöjesparti förklarades med det långa socialdemokratiska maktinnehavet. Väljare som var missnöjda med socialdemokratin kunde rösta på borgerliga partier så de kunde komma i regeringsställning.

Centerpartiet och Moderaterna fungerade som missnöjespartier. Det förra mot avfolkning av landsbygden och koncentration av jobb och service till städerna. Det senare kanaliserade motstånd mot höjda skatter. Och båda mot byråkrati och regler som tog för lite hänsyn till medborgaren och för mycket till stat, kommun och myndigheter. C och M ökade i stöd i början av 70-talet.

1976 fick C och M, ihop med Folkpartiet (nu Liberalerna), visa vad de gick för i regeringsställning. Det gick inte bra. Till deras försvar ska sägas att det var lågkonjunktur. C och M kunde bilda regering igen med Folkpartiet efter valet 1979. Men 1982 var deras regerande över. S återkom till makten.

Inför valet 1991 var de borgerliga regeringarnas misslyckanden glömda och de borgerliga partierna, då även med Kristdemokraterna, hade bra opinionssiffror. I det läget dök Ny Demokrati upp. Ett populistiskt missnöjesparti bör ledas av en karismatisk person. Ny Demokrati kom att ledas av två, Bert Karlsson och Ian Wachtmeister. Partiet kom in i riksdagen. Det kom att bli en del av underlaget för den nya borgerliga regeringen. Partiet kunde ändå profilera sig mot regeringen på flera områden.

1991 hade väljares partiidentifikation och klassröstning minskat jämfört med 70-talet. Jordmånen för ett missnöjesparti var bättre än 15 år tidigare. Ny Demokrati vette dock åt två håll, symboliserat av ledarpersonerna. Det var å ena sidan folkligt och för enkla lösningar, sådant som arbetare, småföretagare och lågutbildade tog till sig. Frågor som färre lapplisor (parkeringsvakter) gick hem hos dem. Det var Bertsidan.

Och så var det en borgerlig, nyliberal, sida med motstånd mot skatter, regler, förbud och omfattande skattefinansierade verksamheter som landstingen i deras utformning då. Skattepengar i stöd till partier, ungdomsförbund och tidningar skulle minskas, liksom ulandsbiståndet. Att minska statens omfång och skattefinansierade verksamheter var Iansidan. Den var högerpolitisk.

Ny Demokrati kom att tappa väljare som var arbetare. De gick tillbaka till Socialdemokraterna. Partiet minskade till fyra procent i början av 1994 då Ian avgick som partiledare (De två ledarna benämndes vanligen med förnamn). Bertianer och ianiter kom att beskriva partiets inriktningar. Väljarstödet sjönk under fyra procent och återhämtade sig aldrig.

Finns det risk att SD går samma öde till mötes som Ny Demokrati? Ja. I andra länder har missnöjespartierna minskat och skiftat i framtoning. När Fremskrittspartiet 1993 var mer nyliberalt och för EU-medlemskap halverades det från 13 procent. Senare blev det mer populistiskt och ökade. I Finland minskade Landsbygdspartiet då det hamnade i regeringsställning. Dess efterträdare Sannfinländarna fick problem och splittrades då det hamnade i regringsställning efter valet 2015. Många i ledningen och som var ministrar bildade ett nytt parti men nästan alla väljare stannade i Sannfinländarna.

I Danmark minskade Mogens Glistrups parti efter framgången 1973 med intåget i folketinget. På 90-talet bildade politiker från hans parti ett nytt parti, Dansk Folkeparti (DF), som kom in i folketinget och kom att bli en borgerlig regerings stöd- och samarbetsparti i tio år. Det fick 21 procent 2015. Men partiet fick en mer välfärdsinriktad politik och uppfattades som socialdemokratiskt i de frågorna av väljare som i grunden var borgerliga. De gick till andra partier som fanns eller startades. DF minskade allt mer.

SD har en tydligare ideologi än Ny Demokrati, ungefär högernationalistisk, högerkonservativ eller nationalkonservativ. Socialkonservativ är inte rätt för det fångar inte upp den nationalism och mer högerextrema delen av idéarvet som SD bär på. För många väljare framstår dock SD som ett missnöjsparti, liksom även Ny Demokrati. Men ett sådant bör rikta missnöje inte bara mot socialdemokratin och partier som är till vänster eller gröna utan även mot alla borgerliga partier. Det gör inte SD när partiet samarbetar med tre regerande borgerliga partier.

Ett sådant parti brukar få svårt att behålla väljare som gillar de populistiska delarna, missnöjesdelarna, och som ofta är arbetare och lågutbildade och i flera fall tidigare röstat på Socialdemokraterna eftersom de vill ha en bra offentlig välfärd. Dessa väljare kan SD få svårt att behålla när partiet medverkar till att genomföra en moderatledd regerings politik.

I Ny Demokrati fanns motsättningarna inbyggda i grundarpersonerna, bertianer och ianiter. Än så länge finns bara jimmianer i SD. I Sverige är det att byta parti som väljare kan göra om de är missnöjda med ett parti. Det gäller även de som blir missnöjda med ett missnöjesparti.