En tanke slog mig.

Tänk er alla dessa galor som ska rädda alla fattiga i världen. Visst är det med hjärtat vi ger, och de har ju en gåva i sig själv. Men är det egentligen bara för att döva vår egen ångest som vi ringer alls dessa nummer?

Funderar vi någonsin på alla de utstötta i vårt samhälle, de gamla, barnen, hemlösa och ensamma som lever nära inpå oss, de som inte har det lätt här i livet, de vi inte vill kalla fattiga för fattigdom finns inte här, men... Ger vi dem en gåva eller tanke? Nä, vi vänder andra sidan till och hoppas någon annan ser det vi ser men orkar ej.

Visst finns det organisationer och ideella föreningar som gör ett stort jobb och stöttar dem på alla möjliga sätt. Men inte får de in de mångmiljonbelopp de många galorna får. Om en liten del hade kommit dem tillgodo som galorna gav skulle de nog bli själaglada.

Nä, du, liksom vem som helst, tänker nog så – ”Inte har jag råd att ge dem något och jag har ju mitt liv. Staten och kommunen får väl ta hand om dem.” Medan vi vänder andra sidan till och lyfter luren till nästa telefonnummer vid nästa gala.

Gustaf Pikfeldt