Antalet miljardärer i Sverige är högre än någonsin, bankernas vinster är skyhöga och näringslivets vinstandelar slår i taket (om det nu hade funnits något) samtidigt som Lena Andersson passar på att ta på sig kostrådgivare-hatten och tar sig en sväng-om i Svenska Dagbladet, SVT och P1-morgon och berättar för svenska löntagare hur billigt det egentligen är med kalorier.

Hon hävdar bestämt att barn kan äta sig mätta på gröt och snabbmakaroner och menar att med den lösningen så är den barnfattigdom som nu råder i Sverige inget att debattera i riksdag.

När man hör Lenas logik och retorik så kommer man att tänka på Jenny Karlsson, den ensamstående mamma som intervjuades av Konflikt i P1 för ett par veckor sedan.

Jenny blev i höstas tvungen att ta dubbla jobb som lokalvårdare för att få ekonomin att gå runt. Trots att ryggen värker måste hon städa på det äldreboende hon lämnade för några år sedan när hon gick in i väggen. Detta utöver att hon redan städar heltid på en förskola. Jenny arbetar totalt runt 12 timmar om dagen.

Med Lena Anderssons glasögon borde journalistiken granska huruvida Jenny köper onödvändiga saker, hennes receptbok och säkerställa att hon inte lagar för dyra maträtter. Ingen lyx och flärd med grönsaker och frukt! I Sverige skall de arbetande människornas kost bestå av socker, vetemjöl, havregryn och jäst.

Vore det inte rimligt – i det välfärdssamhälle som Sverige borde vara – att vi istället diskuterade hur alla familjer skulle ha råd till en fullt levnadsduglig tillvaro?

Vore det inte rimligt att vi diskuterade en rättvis fördelning av ekonomin i samhället istället för att diskutera hur billigt man kan mätta sina barns magar?

Vad Lena Andersson, författare (som för övrigt är knuten till den högerradikala tankesmedjan Timbro), ägnar sig åt är att försöka vrida debatten från det faktum att den ekonomiska ojämlikheten exploderat till att istället skuldbelägga människor som lägger all tid och energi åt att få vardagen att gå runt samtidigt som de välbeställda aldrig behöver ägna detta en tanke.

Istället för att ägna oss åt denna orimliga människosyn borde vi istället ställa oss frågan varför så lite av det värde alla vi arbetare producerar med vår arbetskraft går till oss.

Inte ens 60 procent av det värde vi arbetare skapar tillfaller oss, för 40 år sedan var samma summa 76 procent.

Det är våra kroppar som slits ut.

Det är vi som skadas och i värsta fall dör till följd av våra arbeten.

Om vi fick rimligt betalt för vårt arbete skulle vi slippa denna debatt och vi skulle inte behöva ställa oss frågan: Vad händer med barn som bara äter gröt?

Lars Jonsson, rörmokare

Lotta Jepsen Sjölander, snickare

Anette Dahlberg, plattsättare

Samtliga fackligt aktiva i Byggnads GävleDala