Marknaden! Just in time! Tysta perioder!

Så har borgerliga politiker ansvariga för vård låtit genom åren.

Hur korkat det är med regionråd som leker företagsledare visade pandemin.

Kanske minns ni materialkrisen bara några månader före pandemin? Då när Akademiska sjukhuset i Uppsala klarade sig tack vare Maggan.

Maggan var inte något fräsigt lagerhållningssystem eller AI. Maggan, eller Margareta Sandback som hon egentligen heter, var en rättrådig materialansvarig vid akuten på Akademiska sjukhuset som hade hamstrat sjukvårdsmaterial material.

När det skulle göras leverantörsbyte gjorde hon stora beställningar före bytet. Hon förstod vad som skulle hända. Vilket egentligen var det enda som räddade Akademiska sjukhusets akutmottagning i Ebba Busch-land.

Fem regioner tyckte nämligen det var en god idé att låta ett företag som tidigare sålt glass ansvara för distributionen av deras sjukvårdsmaterial.

Det gick sådär.

Sedan kom pandemin. I regionerna hade man tyckt att det var fräsigt att låna lagerhållningsmodell för sjukvårdsmaterial från Toyota. Det så kallade just in time-systemet som betyder att man beställer in material precis när det är på väg att ta slut för att inte ligga med stora lager och därmed heller inte kostnader.

Så när pandemin kom hade vi utrustning för 1400 provtagningstillfällen och 5000 vårddygn.

I hela landet.

Vad våra regionpolitiker inte hade tänkt på när de lånade sin lagerhållningsmetod från bilindustrin var att i en global kris med massdöd och miljoner sjuka är efterfrågan på bilar lägre, eftersom kunderna blir sjuka och dör, men stiger astronomiskt inom vården, eftersom "kunderna" blir sjuka och dör. Det försvårar också leveranserna av det livsnödvändiga materialet, eftersom logistikkedjor havererar i takt med att fabriksarbetare, fartygskaptener, piloter och lastbilschafförer blir sjuka och dör.

Så här i efterhand kan konstateras att vi trots det klarade oss igenom pandemin hyggligt. Men det handlade mer om restriktioner och vaccin, än om vården- och omsorgens struktur. För vården och personalen i den pressades mycket, mycket hårt under pandemin. Och omsorgen var inte strukturerad för att hålla människor vid liv. Timvikarier sprang ut och in hos äldre och ökade risken för smittspridning, kunskaperna i basala hygienrutiner brast, på område efter område uppdagades problem.

Men trots det verkar vi lärt oss lite.

För bara några dagar sedan kom rapporter om att Sverige är illa förberett för kris och Riksrevisionen konstaterade i torsdags i sin tur att det nationella smittskyddet behöver stärkas.

Det här är inte riktigt budskapen man vill läsa när vi till sist börjar andas ut efter en pandemi.

Att beredskapen var svag före pandemin hade det rapporterats om länge, och kritiserats i en rad utredningar. Utan att något hände. Våra politiker, oavsett färg, förhöll sig passiva.

Men efter att ha genomlevt en pandemi måste väl ändå regering, regioner och kommuner vara lite smartare än före?

Tyvärr pekar lite på det idag.

Annars skulle regeringen inte ge noll kronor till regioner och kommuner.