Enligt den senaste statistiken från Försäkringskassan får nu 415 personer i Gävleborg statlig assistansersättning. Men hur ska assistansberättigade kunna leva ett gott liv som andra medborgare i samhället om inte ersättningen räcker till för att bedriva en kvalitativ och säker assistansverksamhet?

Regeringarna har det senaste decenniet låtit assistansersättningen halka långt efter löneutveckling och inflation och nu balanserar assistansen på randen till att helt urholkas. När pengen inte räcker till är rättigheten ingenting värd.

Nu är årets avtalsrörelse på svensk arbetsmarknad i full gång. Det så kallade märket, som förhandlas mellan industrins parter, landade på 7,4 procents löneökningar fördelat på 4,1 procent i år och 3,3 procent nästa år. Samtidigt har den statliga assistansersättningen, som är den enda intäkten för assistansanordnarna, räknats upp med endast 1,5 procent för 2023. Det är uppenbart att ekvationen inte går ihop.

En direkt konsekvens av underfinansieringen är att det har blivit allt svårare att rekrytera och behålla duktiga personliga assistenter, i hård konkurrens med närliggande arbetsmarknad. Ett aktuellt exempel är bemanning under sommarsemestrarna, där det finns kommuner som erbjuder vikarier inom vård och omsorg extra sommarersättningar på tiotusentals kronor utöver avtalad lön. De fristående assistansanordnarna har inga möjligheter att matcha sådana erbjudanden.

Socialtjänstminister Camilla Waltersson Grönvall har sedan hon tillträdde i höstas uttryckt att hon är medveten om att assistansersättningen har släpat efter under lång tid och att hon ska följa utvecklingen noga. Det fanns därför förhoppningar om att regeringen i sin vårbudget skulle föreslå ett nödvändigt tillskott till finansieringen. Även denna gång kom förhoppningarna på skam.

För att personer med rätt till personlig assistans ska få denna uppfylld, krävs tillräcklig finansiering för att kunna erbjuda rimliga villkor för de personliga assistenterna. Annars blir det omöjligt att rekrytera till yrket. I Gävleborg arbetar idag omkring 3 000 personer som personlig assistent.

Det är hög tid för en rejäl uppräkning av den statliga assistansersättningen. Vi uppmanar politikerna i Gävleborg och regeringen att se till att detta blir verklighet i höstbudgeten. Annars blir konsekvensen att yrket personlig assistent utarmas vilket vore helt förödande för alla i behov av personlig assistans.

Gunilla Sundblad, förbundssekreterare, Autism Sverige

Åsa Strahlemo, förbundsordförande, DHR

Henrik Petrén, branschansvarig, personlig assistans, Fremia

Christina Heilborn, förbundssekreterare, FUB

Nicklas Mårtensson, ordförande, Funktionsrätt Sverige

Sophie Karlsson, ordförande, Intressegruppen för Assistansberättigade

Lise Lidbäck, förbundsordförande, Neuro

Johan Klinthammar, förbundsordförande, RBU

Magnus Andén, ordförande, Riksföreningen JAG, genom god man Cecilia Blanck

Jonas Franksson, ordförande, STIL – Stiftarna av Independent Living i Sverige

Veronica Magnusson Hallberg, ordförande, Svenska Downföreningen